-Una portobello, per favore. En äldre herre som står och småsover bakom disken rycker till. Portobello? Drömmer jag? En kvinna kliver in i min tobaksaffär och ber om en vacker hamn? Kvinnan som är jag inser sitt misstag och börjar om. -Mi scusi, ursäkta. Una francobollo, per favore. Strax har den vackra hamnen försvunnit och frimärket plockas fram. -Grazie signore, tack, min herre. Han struttar iväg mot kassan i en ström av ord. -Jag? Signore, no, no. Se på mig, anciano. Länge sen jag var en signore och vad är jag nu? Det vete sjutton. Men du är en signora, det är du. Italienska låter som ett diktverk men känns lätt att förstå, särskilt i kombination med en kropp. Språket kröntes på 1500-talet, då några lärde tyckte att alla på den italiska halvön borde förstå varandra, åtminstone skriftligt, även om varje del hade sin härskare. De sökte efter den vackraste dialekten och fann en som talades i Florens i gamla tider och som Dante använt när han skrev Den gudomliga komedin år 1321. Italien blev ett eget land först 1861. Ingen vill vara koloniserad men det lär finnas ett ordspråk som sa: Frankrike eller Spanien, bara man får mat. Sista kvällen i Rom och en mager servitör i glasögon far som en blixt mellan borden men ropar då och då nåt chefsaktigt till de andra. Har ni beställt, undrade han när vi kom, nähä, sa han, få se? Jo, där finns ett ledigt.. Släppte matsedeln på bordet i förbifarten och rusade vidare men gör då och då ett nedslag. Har ni bestämt er? Mannen har, inte jag. Vad är godast? Det beror på vad man tycker om, svarar servitören utan att se oss men skyndar mot paret från Boulder, USA. Kvinnan tog nyss en smakbit av det som landat på deras bord. Det här var gott, påpekar hon, men det var inte vårt. Funghi Arosti (grillad och marinerad Karl-Johan) och sen hemlagad ravioli fylld med mozzarella, ansjovis och peppar, vi får vad vi beställer. Smaklökar slår ut i blom, liksom vi. Och nu! Den snabbe ser, ler och bromsar in. Romantico, utbrister han och griper min kamera, får jag ta ett kort på er? När vi går sträcks en långskaftad ros fram från sidan, nej tack! svarar jag automatiskt. Men det är gratis! ropar han, romantico! Han räcker fram två röda till. Amore! Amore! Om morgonen lämnar vi rum 128, dubbelsängen, terrassen. Sträcker fram de långskaftade till frukostvärdinnan som rodnar och kysser mina kinder. Även Roberto i receptionen ser ut som om han har fått sig en.
