Dagsljuset skruvar snart ner sig till noll. Klockan är lunchtid, advent. Vi är på väg med sopor till återvinningen, dit är det trehundra meter. Tänkte du att vi skulle gå? sa mannen innan vi gick. Han är alltså ännu inte riktigt så frisk som jag kände mig i morse.
Det blåser småsnålt, men vadå, vi är ju två som det blåser på. Gatorna är vita och marken likaså, i husen lyser stjärnor, stakar. I luften är det grått. En flock fåglar har slagit sig ner för sammanträde i en tall. Planeringsmöte troligen, nån som har en idé var vi ska äta lunch eller?
Sidensvansar, tror mannen. De åt upp vartenda bär i vår rönn i höst. Det gick på en eftermiddag. Kände oss utvalda, det är inte vad som helst som duger åt sidensvansar. Kolla, sa mannen en dag när han betraktade deras förehavanden, det verkar finnas en organisation! Vissa rönnar i kvarteret ser fortfarande orörda ut. Vore det mina, skulle jag bli bekymrad.
Vid sopstationen är det bara vi. Mannen håller i den stora papperskassen och börjar med att slänga tidningar och kartonger. Det är en fråga om teknik, säger han och räcker mig påsen som återstår samt undervisar om vad som är vad, metall, plast och så vidare. För första gången lever jag med en storebror. Ibland är det viktigt att påminna sig om att man faktiskt fortfarande är en storasyster. När vi vänder hemåt är himlen högljudd, den här gången kan det vara kajor.
- Om du vore fågel, kommer jag på, vilken skulle du vilja vara då?
– Svår fråga, svarar mannen, det handlar bland annat om vilken som har störst chans att överleva.
– Tänk dig att du stod inför Sankte Per och han sa: Tyvärr, alla får inte plats, några måste bli fåglar. Vill du bli albatross eller sparv? Svala eller kungsörn? Eller?
– Albatross verkar tråkigt. Och det finns inte många rovfåglar. I en grupp har man största chansen att överleva. Sidensvans kanske.
– Svala vore kul, tycker jag. När dom dyker upp blir alla glada. En svala har nåt att berätta, det hörs. Och så får man bo i värmen om vintern.
– Men det är långa flygsträckor. Och småfåglar jagas.
– Jag klarar mig nog.
– Vi hade svalor i stugan i många år, kommer mannen ihåg, men plötsligt en sommar kom de inte.
Sen är vi hemma igen och öppnar dörren, nöjda att få kliva in i värmen. För tillfället sopbefriade.