Vad gör du? undrar väninnan i telefonen. - Sliter och drar i orden och du? - Försöker måla. Men vilken dag! Hinner du med en tur ut på isen? - Så klart! Det gäller att inte slösa bort sitt liv, tänkte jag tidigt och av det svåra lärde man sig mest. En av fastrarna la sig på soffan trettiosex år ung, en mamma som la sig på soffan på den tiden, då var det fara å färde. Hon efterlämnade tre små barn och en make. Strax därpå fick hon sällskap av två av sina bröder, den ene blev fyrtionio. Ska aldrig slösa bort mitt liv, fortsatte tankarna. När barnen kommit blev det deltid på kontoret. Därefter pockade orden på, lade sig lite si och så, överraskade. Möter fortfarande folk som säger: Det var du som slutade på länsstyrelsen, du och en till. Högskolan lyfte men tio år senare tog det egna över. Bara tacka ja till det som känns rätt och roligt var tanken. - Jaså du, sa en man i början. - Men HUR går det, undrade en annan. Hade man shoppat loss när summor ramlat in, hade det blivit nervöst. Redan i fyran i uppsatsen Om jag vann hundratusen stod: Jag skulle köpa ett hus och spara resten. Minns att pappa blev som glad (ja, jag vet, du har hört det förut). Väninnan är flitig och utvecklas ständigt. Snart är det vernissage igen, i Stockholm. Vi ska förstås med och heja på, mannen och jag. Ute på isen är det som på fjället, glida över vidder i bländande vitt. Här och där syns små prickar. Prickar är vad vi är. Och varje liten prick har sitt universum som allt snurrar omkring. - Om du tar med kaffe, gör jag mackor, sa väninnan. Lunch i det fria och apelsiner till efterrätt. Rullar ut sittunderlaget medan vårdagen porlar och knäpper omkring oss. Jag har varit över på andra sidan, säger en kvinna som stannar till, och där var det härligt. Men alla tre är vi överens om vilken gåva det är, att få vara här.
