Mitt i Melbourne simmar svarta svanar med röda näbbar och roddare ror som på Themsen. Solen går upp i väster och en vanlig kopp kaffe kallas Long Black. Stan känns engelsk, det var så det började för tvåhundra år sen, med bland annat straffångar och soldater.
– Såg en aboriginsk kvinna på tåget, sa jag när vi åkt in till city den första dagen.
– Är du säker? undrade vännerna, det är sällan man ser dom.
I minst fyrtiotusen år var Australien aboriginernas land. De levde ostört i fred och på naturens villkor tills James Cook kom seglande och tyckte sig vara först. Mänskorna som mötte var kortare, hade hy anpassad till sol och ingen krigsvana alls. Det gick som det gick när det går riktigt illa.
I dag är de bara två procent av befolkningen. För tre år sen gav presidenten en historisk ursäkt för vad andra regeringar utsatt dem för under de tvåhundra år som de vita styrt. Bland annat togs barn ifrån sina föräldrar, placerades i barnhem och i vita familjer. Kvinnan i sällskap med den aboriginska på tåget var blekhyad. Vad vet man.
I söndagsvimlet mot Federation Square möter vi mest unga eller om det är vi som blivit äldre. Som järnvägsstationen där borta, den som bryter av. Tanken var att den skulle stå i Bombay men där behövdes den inte.
Utanför National Gallery sitter en aboriginisk kille och blåser toner. Inne är det deras konst vi möter först, stark och uråldrigt modern. En våning upp dras en rödlätt man emot oss. Varifrån kommer ni? Åh, nästan grannar, jag föddes i Holland, föräldrarna hade stort hotell, vi såg dom aldrig som barn, säger han. Sen åkte jag runt, hamnade här och tänkte: Vilket land! Har nu bott här i femtio år, i en liten by mitt ute i ingenstans. Snö? Det hade vi i Holland med, den gick hit upp, säger den långe och måttar till bröstet. När vi säger hej då, svarar han ådå. Som i Holland.
Femtio år sen han var där senast? Troligtvis. Den som stannade i Australien blev oftast kvar för gott. Kanske blir det så även för dagens invandrare, atmosfären verkar avslappnad och vänlig, rena Förenta Nationerna när man tittar sig omkring.
Om kvällen kommer vännernas vänner på middag, kan inte bli annat än oförglömligt. En är en engelsk ros som talar åtta språk. Min bordskavaljer kommer från Nya Zeeland och ägnar mycket tid åt barnbarnen. Hans fru berättar om flykten från Polen i krigets 40-tal, då var hon baby. Familjen judisk, mamman förstod vad som hotade. De flydde med häst och vagn till Tasjkent, där väntade inget.
När hon fyllde nio hade de just anlänt till Australien där det fanns släkt. I dag ska vi fira din födelsedag, sa mamman, gå på café och köpa nåt gott. Fira? Födelsedag? Café? Gott? För flickan var allting nytt.
Caféet skyltade med muffins. Med choklad på. Hon glömmer det aldrig. Det var första gången hon smakat nåt sött.
Varje människa bär sin barndom i sig, sin bakgrund. I Australien känns det extra tydligt. Som om landet byggts på ett lapptäckte av öden. Fast vad vet jag. Vi kom ju i går.