Vaknar i mannens famn och tiden svindlar. Man får ta en dag i taget och ta den som den kommer, brukade min gamla svärmor säga. Det lät så enkelt. I mig trängs alla möjliga dagar och nätter, särskilt vid femtiden om morgnarna. 2011, visst låter det som science fiction?
En bekant berättade att han och frun skulle på kalas. Födelsedagsbarnet hade nyss varit grannens lille grabb. Och nu? Skulle han fylla tjugofem eller? Nä. Trettiosju.
Som min yngste alltså och äldsten har fyllt trettionio. Deras farmor som då passerat nittio satt en gång och tittade på kvinnorna som stod uppradade längs diskbänken. Men hur kommer det sig ändå att jag har fått så gamla barn? sa hon.
Barnbarnsflickan min önskade sig ett slott till jul. Hur stort? Så att jag får plats i det, sa hon. Redan är hon en meter. Barnbarnspojken når mig till axeln. En gång när han var tre och folk sa vad stor du har blivit blev svaret: Jaa. Och när jag blir större då blir ni mindre. Till slut blir ni som mina barn!
Tiden svindlar, ibland rutschar man neråt årtiondena. Hallå Nilsson! sa ett par karlar i ett väntrum. Den ene känner jag lite mer. Känner du igen mig? undrade den andre. Gick fram och kollade lite närmare. Förr hade du mörkt hår, sa jag. Brukade hjälpa er med Ford Cortinan, påminde han.
Åren kommer i allt stridare ström. Man flyter med, ibland är det lätt med fina utsikter längs flodens kanter och klar himmel ovanför huvudet. Andra gånger lurar en fors med sina stenar. För tre år sen fick man sig en smäll. Tur att man lever ensam, tänkte jag, skulle inte orka nåt annat.
Hade inte en kompis övertalat mig att gå ut en viss lördag sju månader senare hade man väl gjort det än. Vad länge sen, sa vår ängel, när vi stötte ihop i julruschen nyligen. Äntligen fick vi oss en fikastund. Det räckte alltså att skicka henne ett julkort där det stod: Hoppas vi ses snart!
Målbilder ger struktur. Väninnan från Västerbottens inland hade två mål inför 2010. Det ena är att få hit elektrikern, sa hon en kväll, om jag så ska kidnappa honom. Klockan sju morgonen därpå ringde han: Passar det att jag kommer och gör dom där småjobben nu?
Mannen sover fortfarande. Lirkar mig ur hans armar, smyger upp och börjar med frukosten. 2011 får bli som det vill, bara det blir bra för alla.
GOTT NYTT ÅR KÄRA LÄSARE! önskar Anita.