Jag kör in min bil i garaget, mannens står ute i snöfallet. För ett ögonblick såg det ut som uppehåll. Sedan började det om igen. Veckan innan var det trettio minus på sjukhusets parkering. För vår äldsta nära har det just slutat. Med vädret och med allt vad livet gav. Helst vill man tänka på det som varit roligt, sa hon. Viktigast i livet är att bli sedd och respekterad som sig själv, oavsett hälsotillstånd och personnummer. Dig känner jag igen, sa undersköterskan när hon rullades in. Nittio är en hög ålder, särskilt med en aortaklaff som läcker. Hemtjänsten, korttidsboendet, sjukhuset, hur ofta skrivs det om allt som fungerar och värmer? Och vilket tänkande styr att det enligt lönebeskeden är viktigare att vårda maskiner? Hon tyckte väldigt mycket om oss, sa ett av barnbarnsbarnen till sin mamma. Farit upp till himlen? Men mormorsmor kan väl inte flyga? Jodå. Alla kan. Man klär av sig kroppen och far iväg! - Jag förstod att det var nåt, ropade grannen när vi svängde in med bilarna, det har varit så mörkt hos er den senaste tiden. Det blir väldigt tyst när en andning upphört. Men nu slipper hon ryggont och hjärtinfarkter, ambulansfärder och oro. Senare kör vi genom stan till den lägenhet som var hennes. Katten möter, ger sig på klösbrädan och startar motorn i magen, men annars är det tomt. En grannkvinna i samma huslänga brukar titta in och titta till. Hon har ett gott hjärta, brukade vår äldsta nära säga om sin nyfunna vän. Du har en farlig sambo, sa vi om katten när det blev bitmärken, och det hände att han fick henne på fall. Det rår han inte för, sa hon, han är mig så kär. Brukade skutta upp på rollatorn och åka snålskjuts. Sitta i hennes knä framför TV:n. Om natten hoppar han upp i sängen och lägger tassarna på mina kinder så här, sa hon. Nu landar han mjukt i garderoben, bland hennes kläder, i doften han minns. Ute snöar det fortfarande. Men tätt intill vintern ligger våren som ett löfte och katter sägs ha nio liv.
