Operationen planerad och aktiviteten hög den senaste tiden. Allt skulle hinna bli gjort och när skulle det kunna bli det? Aldrig, hoppas jag. Men utan hans högra hand, vad ska vi ta oss till? Undrar hur länge man kan hålla sig vaken, tänkte mannen i morse. Hade aldrig tidigare blivit sövd. Sen tänkte han inte mer och vaknade i samma stund tre timmar senare med höger hand i bandage. Sitter nu vid köksbordet, läser tidningar och ser lite sjukskriven ut. - Ingen känsel än. - Det ska du vara glad för, sa jag. Sätt dig i fåtöljen i stället med fötterna högt, det är bekvämare. Kanske du somnar en stund. Det heter nåt på franska när lillfingret och ringfingret kröker sig mot handflatan. Du är för j-lig på att bära men det är inte konstigt, har arbetskompisarna sagt, du har ju redan krokarna klara. Jaha, han ska opereras, det blev min frissa med, sa svägerskan. Och vännen berättade att han en gång hälsat på prins Bertil. Det hade känts konstigt att få prinsens lillfinger mitt i handflatan, sa han. Som ett hemligt tecken. Lämnade mannen på sjukhuset i morse. Innan dess hade jag dock kastat en blick på kirurgen. Man lämnar honom inte till vem som helst. Dock verkade hon rask och med bra motorik. På hemväg i bilen konstaterade jag att det fanns en smutsfläck på framrutans nedre vänstra del. Spolarvätskan flög ansvarslöst i en vid båge högt ovanför. Torkade av rutan för hand, gick in och satte mig att jobba. Sex timmar senare var det dags för hämtning. Det känns speciellt att ha någon att hämta hem. Solen stod lågt, smutsfläcken längst ner till vänster på bilens framruta hade återigen placerat sig i synfältet. Stanna på macken, föreslog den nyopererade, de kanske har pinne att rikta in strålen med. Jo. Och mannen pillrade den åt rätt håll. Med vänstern. Första gången jag blev sövd var jag elva, hade kraschat höger armbåge mot styrstången. Räkna sakta, sa de vitklädda medan de droppade eter mot ansiktet. Kanske hann jag till tio innan huvudet snurrade iväg. Allt var inte bättre förr.
