Hur känns det att se vägen? ropar en granne. Och skatan som kom flygande blir stående, stirrande. Varifrån kom den här utsikten? Vad tomt det blev ovanför huvudet? Tänk om höken kommer! Sedan tittar den ner mot marken, snopet, inte ett enda fuktbrunt gammalt löv. Allt är borta! Jämfota hoppar skatan mot vägen och försvinner. Efter frukost fortsätter vi med baksidan. Sedan räddningstjänsten en höst kapade ner mina björkar finns bara stubbarna kvar. Nu med gräs på. Ringde ett proffs på stubbar för ett par år sen, det lät högt från grannens ägor men han fick aldrig tid att komma till mig. Och ifjol nä, då beställdes inga decibel. Knipsandet fortsätter med manliga händer, nu gäller det döda grenar från en av rönnarna. Snyggt! Själv krattar jag vidare, drar ihop, samlar på hög, hivar in i säckar. På andra sidan häcken kommer en närboende, kliver över. - Vad duktig du är, säger han till mannen, får vi bjuda på fika, när passar det? Vi var grannar redan från början. Maken och han hade läst om att så i sand. De gjorde ett försök. Det blev ett reportage. Bilden visade hur de två lutade sig fram mot några grässtrån som hade samlats till en förhoppning. Mer blev det inte. Jo, en himla massa nyckelpigor. Sommaren därpå kom en lastbil med pinnmo och matjord i stora lass. Aldrig smakar kaffe så bra som efter hårt arbete. Och gofikat. Sedan bär det vidare till andra ägor. När två träffas blir ett plus ett betydligt fler än två. Jag har bara spått mig en gång. Skrev till en fjärrskåderska, lade i tjugo kronor och frågade om det skulle bli några barn. Två stycken och ganska tätt, kom svaret. Tänk att hon visste! Men om en spådam under krattningen ifjol hade berättat vad skulle hända inom kort hade man skakat på huvudet och tänkt: Hon är då bra på att fantisera! - Hur känns det att se vägen? undrade en granne i morse när han såg en öppning mellan det tätbevuxna. Jodå, det är ingen stor förändring. Och den kan växa igen. Men när jag en vecka senare skriver det här är skatan fortfarande försvunnen.
