Kan det vara den här? Som börjar med en tunnel?
- Kanske, svarar mannen, då får vi ta oss till andra sidan dalgången, spännande!
- Vita skor och geggig röd jord! Jag tar av dom!
Vi var tre som klev på bussen i Funchal. En äldre dam i yllekofta och vi två turister. Damen satte sig mot bergsidan. Hon kände till chaufförens sätt att inför varje sväng vråla bussen rätt mot stupet. Jag skrek inte. Men knep ihop ögonen. Resan till Camacha skulle ta fyrtio minuter, efter tjugofem är vi framme.
Damen är hemma men vi börjar leta, först efter rätt by och sen efter rätt levada, på Madeira finns ett nät av bevattningskanaler, smala, breda, varje levada är spännande som tusen tipspromenader, stod det i guiden.
- Du får gå först, säger mannen.
Barfota bär det iväg in i tunnelns mörker med skorna i vänster hand medan den högra känner sig för mot bergväggen, det porlar i rännan intill och klafsar under fötterna. Går och går och går, ännu inget ljus, hur lång är den egentligen?
- Vänta, ropar mannen, min mobil har ficklampa!
Mörkret slukar den lilla ljusfläcken men när det är som svartast glimtar öppningen till. Ute är världen regnskogsgrön med små blommor i.
Gnider bort den röda jorden från fötterna, drar på skorna, bäst raska på, det får inte hinna bli mörkt på riktigt. Åh så fint, åh så vackert, ropar jag, måste fota, måste filma men aktar mig för stupet.
- Hör du, ropar mannen, ett vattenfall!
Det hinner bli tre.
- Det här går inte! säger jag ibland. Men det gör det.
Paradisiskt, tycker mannen, när kvinnan i hans sällskap vägrat störta hundratals meter ner i dalen och i stället drar av sig allt och springer igenom det forsande.
Själv balanserar han på kanten av branten med oberörda bruna slippers, iförd ryggsäck, bärande på vattenflaska och bananer, med mina kläder i famnen.
- En dag i fält, säger han efteråt, men du var bra på tunnlar.
Ja, nånting har man lärt sig.
Framme i byn Gaulo, en skällande hund och helgdagstysta hus. Härifrån skulle vi ta buss tillbaka men hållplatsen har försvunnit. Värst vad denna vandring påminner om livet.
En bil bromsar in, Madeirakille med fru vinkar in oss i baksätet, till tonårsson och mormor. Det blir mycket intimt, särskilt mellan mormorn och mig. No problema, säger hon lugnt och föraren vänder sig till familjen: Vad tycks om en tur till Funchal? Så pass fattar vi av språket. Plus att vi inte ska prata pengar.
Tio år har gått sedan millenniumskiftet. Och än i dag kan man lita på sin nästa.
GOTT NYTT ÅR kära läsare önskar Anita.