2011 har redan glidit iväg en bit. Skrev dagbok ryckvis under några decennier. Dagarna har alltså funnits! häpnade jag efter en sorg. Och längst ner i dagbokshögen låg den lilla röda. Pillrade upp låset som det var så noga med och där fanns hon, trettonåringen. Pinsamheters pinsamhet om någon då öppnat och läst!
Nu lägger många ut sina liv på nätet med bilder och allt. Hundratals okända blir inbjudna som vänner och sprider orden vidare, det är som viskleken, kan bli vad som helst. Det kändes konstigt att bekantas bekanta hade sett vår dotters bröllop på bild innan dottern och mågen hann hem från utlandet och visa oss, sa ett par föräldrar.
Aldrig har så många knäppt så mycket. Satt nyss i dagar och kvällar och valde bland tusentals. Vilka skulle bli kort och klistras in i album?
I min barndom fanns ingen kamera, förutom hos en avlägsen släkting som fotograferade naturen. Min första kom som present av killen som strax blev min make. Bilsemestern gick till norra Finland, vattnet forsade genom tältduken i Kuusamo den första natten. Sen kom ryssvärmen. Efteråt lämnade vi in filmrullen, tjugofyra bilder.
När mannen körde fast i en driva strax före jul med sin moderna bil önskar jag att kameran varit med. Det kändes som när maken körde fast med gamla Opeln.
- Ska jag gå ut och putta på?
- Nej, det går, sa mannen.
- Men nu då? undrade jag när det inte gick.
- Det ska gå.
- Jo, om jag går ut och puttar på, då går det.
Tog spjärn gång på gång. Ett par bilar passerade från andra hållet, blickarna kändes igen: Här behövs hjälp! Strax därpå kom ett par karlar pulsande genom snön, ställde sig på ömse sidor och vi tog i alla tre.
- Nu har ni fått en guldstjärna i himlen, hojtade jag efteråt.
Två okända hjälpare i snöstorm, december 2010 skulle det ha stått i albumet, om kameran varit med. En bild av mänsklighetens grundbult, bevarad för eftervärlden. Fast då hade karlarna fått putta själva.