På Fridhemsgatan ser alla hus ganska likadana ut. Alla utom ett.
I den stora röda villan med ladugård och uthus bor konstnären Mats Risberg. Här har han också bott under de flesta av sina nu åttio år.
- Jag var till och med med om att döpa gatan. Folk körde ofta fel här, så pappa sa till mig att sätta upp en skylt som det skulle stå Fridhemsvägen på. Ett av husen här hette Fridhem. När kommunen sen byggde ut tog de fasta på skylten, men ändrade till Fridhemsgatan, berättar han.
De andra gamla gårdarna revs eftersom, men Risbergs fick stå kvar. Och Mats, som lämnat familjehemmet i 20-årsåldern, återvände då föräldrarna dog i slutet av 1970-talet. Innan dess hade han tillbringat många år i innerstan, efter utbildning på konstskolorna i söder.
- Jag flyttade tillbaka till en liten vindskupa i centrum i januari 1964, och sen har jag blivit stan trogen. Det trodde jag aldrig jag skulle bli, men jag har rest en hel del och funnit att Luleå är inga dåliga grejer. Det finns ingen anledning att bo någon annanstans om man inte måste.
Mats Risberg minns, och berättar gärna om, de många milstolparna i sin stads moderna kulturhistoria. Då länsteatern grundades 1967 hände det mycket inom nöjeslivet, säger han.
- Det blev en stimulus för en massa andra grejer, framför allt kring ungdomskultur. Stadspuben kom i den vevan och blev ett inneställe för gymnasister, och jag bodde mittemot. Vi startade också en grafikverkstad i Gammelstad och hade utställning i foajén samtidigt som de hade premiär på sin första föreställning.
Parallellt med bildkonsten hade Mats Risberg också en karriär som frilansskribent, oftast för just denna publikation.
- Jag tyckte det var den bästa formen av extraknäck, och i vissa fall gjorde jag också grafik som kunde användas till Kurirens recensioner, berättar Mats, medan han rotar i ateljén efter en torrnålsgravyr han gjorde då den nyanlagda Norrbottensteatern gav "I väntan på Godot".
Sitt nionde årtionde ämnar Mats Risberg inleda med att återvända till skrivandet. Tanken är att berätta om Luleås kulturella utveckling, samt att fylla ett hål i litteraturen. Existerande böcker om Norrbotten, menar Mats, tenderar att handla mer om landskapet i stort och mindre om människorna.
- Den nya nya kulturgenerationen som vuxit fram har ännu inte fått plats i bokform, men i och med att jag umgåtts med de flesta och gjort bilder av många har det blivit en naturlig tanke att göra en bok om det. Med en egen bildskatt.
Henrik Boström