Minns ni de registreringsplåtar som prydde bilarna i forntiden? De med länsbokstaven först - BD här och A i Stockholm för att ta ett par exempel. De var ju så praktiska, alla såg var man hörde hemma när man irrade på främmande stigar. En familj från Norrbotten på tur i stora världen kunde få kontakt med andra bara tack vare den geografiska upplysningen på fordonen.
Jag tänkte på det häromveckan då jag besökte huvudstaden iklädd min arbetsjacka, i brist på bättre alternativ. Jackan är nämligen försedd med en logga som avslöjar varifrån jag kommer. Men det ledde i sin tur till att jag blev spontant tilltalad av helt främmande människor som kände någon form av anknytning till mitt hemlän. En kvinna kände min gamla kollega Folke och en man berättade om sina föräldrar i Niemisel. En tredje avslöjade att han gjort lumpen på Lv 7 och var mycket intresserad av utvecklingen på Kronan.
Det var korta men trevliga möten i folkvimlet som inte hade ägt rum utan min "registreringsplåt" på ryggen. Om vi försåg alla människor med en id-skylt där hemvisten framgår skulle det underlätta vår möda att finna varandra i livets vimmel.
Det är inte så lätt att få kontakt med främmande människor och det gäller särskilt storstäder. Så sägs det i alla fall även om mina egna erfarenheter säger att svårigheten är kraftigt överdriven. Och min kära har inga som helst problem i ämnet, lämnar man henne obevakad i 30 sekunder så är hon i samtal med närmaste person och om jag låter det få fortgå ett par minuter till så har de utbytt adresser och telefonnummer. Jag är inte alls lika lättillgänglig och hyser en hälsosam skepsis mot överdriven hjärtlighet.
Men att resa bort är uppfriskande, särskilt i det rådande mörkret. För det är inte lätt att se ljuset nu, det gäller både optiskt såväl som andligt. Det känns rätt klyschigt att säga att mörkret sänker sig över vår tillvaro men jag finner ingen bättre beskrivning.
November är en rätt onödig månad som kräver mental make up för att fungera. Som ett miljöombyte och då är vi tillbaka till Stockholmstrippen. Den gav mig även tillfälle att inse hur bra vi har det i vissa avseenden. Ta till exempel kranvattnet i huvudstaden, det luktar sumpmark. Och husen stinker mögel, det är rätt synd om dem som tvingas bo där.
Men resande höjer alltid pulsen en smula, särskilt om man åker med min kära. För vi har alltid andan i halsen. Inte så att vi är försenade utan snarare alltid i sista minuten, om ni förstår skillnaden. Detta beror sällan på mig som sätter en ära i att vara i tid. Men hon har en främmande gen som gör det omöjligt för henne att vara tidig. Den gör att hon kan komma i tid men inte i god tid. Hon måste inte vara försenad men exakt på minuten är det mesta som den genen tillåter.
Alla mina försök att få henne att starta så vi får marginaler för broöppningar, halt väglag, toalettbesök och annat oförutsett är förgäves. Jag har sedan länge gett upp den kampen, nu sitter jag där och väntar och börjar inte ens klä mig förrän hon ropar "färdig". För då har vi ändå alla "men var är min handväska, glasögon, mobiltelefon, plånbok, vattenflaska ..." kvar, i all oändlighet.
Men det sätter ju onekligen lite extra krydda på tillvaron. För det behövs, jag är mest trött dessa dagar så utan lite spänning skulle jag falla i sömn. Jag sover inte så mycket andra tider på året men just nu känns det som jag skulle kunna dåsa dygnet runt.
Så när ni nu läst klart, kan ni vara snälla och släcka.