Musikdirektör Bengt Verner Wennberg har avlidit i en ålder av 75 år. Bengts närmast sörjande är hustrun, hovsångerskan Siv Wennberg, Bengts bror, adjunkt Sixten Wennberg med familj, syskonbarn samt många vänner till familjen Siv och Bengt Wennberg.
Bengt Verner Wennberg föddes i Övertorneå den 2 september 1938 i äktenskapet mellan civilekonom Verner Wennberg och dennes maka Jenny, född Suomela. Bengt avled oväntat den 17 maj 2014.
Musik och kultur var ledstjärnor i Bengts tillvaro, ett intresse han delade med sin hustru Siv sedan år 1965 då de möttes.
Bengt påbörjade sin utbildning i musikstudier vid Framnäs musikskola år 1955 och fortsatte i slutet av 1950-talet med pianostudier på Borgarskolan i Stockholm under en av dåtidens största pianopedagoger, professor Gottfried Boon. Denne lär ha varit översvallande positiv till sin ”norrländske elev” och ömsesidigt har Bengt ofta prisat professor Boon, spe-ciellt dennes pianoklang.
Därefter blev det studier i musiklärarklassen vid Musikhögskolan i Stockholm för professor Gunnar Hallhagen, som också varit elev till Gottfried Boon.
Bengt erhöll sin musiklärarexamen 1966 och ville därefter komplettera med pianopedagogik. Dessa studier avbröts dock abrupt enär elev och lärare hade totalt skilda åsikter om pianoklang. Bengt beslöt att i stället söka anställning och dela sitt kunnande och musikaliska ideal. Han anställdes år 1967 på Folkhögskolan i Skinnskatteberg. Här fick Bengt användning av hela sitt kunnande; han undervisade i musikhistoria, hade pianoelever och ledde körverksamheten. Bengt var stolt över de tacksamhetsbevis och hälsningar han erhållit från elever.
Under de följande 30 åren var Bengt verksam som uppskattad lärare i bland annat Sundsvall, Norrtälje och Enköping. På Fredrika Bremer gymnasiet i Handen höll Bengt uppskattade kurser i konst- och musikhistoria tillsammans med en kollega från konstfakulteten.
Parallellt framträdde Bengt som pianist och ackompanjerade bland andra sin hustru, hovsångerskan Siv Wennberg vid ett flertal konserter.
Musik från en av de konserter som Bengt skattade högst (Musikveckan i Junsele år 1986) ges ut på CD senare i år. Detta besked gladde Bengt oerhört!
Bengts stöd till hustrun Sivs sångliga karriär förblev obrutet, från det allra första uppmuntrande ”satsa på din röst” under ”Ackistiden” år 1965 genom äktenskapet från år 1968 fram till Bengts sista tid i livet.
Vi som haft förmånen att känna paret Wennberg har sett en oböjlig lojalitet, kärlek och beundran mellan makarna. Vi har också berikats av många intressanta diskussioner. Visst kunde det hetta till ibland. Bengt privat var en person som var ”rak i ryggen som en norrländsk fura” och stod upp för sina klara åsikter – ända tills någon kunde överbevisa motsatsen eller få honom att förstå andra tankegångar.
Och då menar jag inte åsikter enbart begränsade till musikens värld, även om Bengt framhärdade att han inte hade mycket till övers för den utveckling som skett i ämnet musikhistoria under senare år. Nej, spannet var större än så och kunde svänga från vetenskapens till politikens sfär.
Jag tänker tacksamt på de stunder som jag tillbringat i sällskap med Bengt och Siv; en eftermiddagsfika, vardagsmiddag, oplanerade impromptu möten eller den traditionella nyårsmiddagen i hemmet efter makan Sivs nyårskonsert i Katarina kyrka, maten naturligtvis då tillagad av Bengt.
”Kom o ät nu medan maten är varm” kommenderades det på barsk norrländska från matsalen och vi, en brokig och pratglad skara gäster, gjorde naturligtvis som vi blev tillsagda!
Ofta avslutades kvällen med att spela något från parets gemensamma konserter.
”Lyssna på sångerskans klang” kommenderade Bengt med eftertryck.
”Har aldrig någonsin hört en sådan pianoklang” kontrade Siv.
Stycket som då spelades var Schuberts Ave Maria. Jag är övertygad att Bengt får höra detta igen i sin himmel.
Bengt ihågkommen, skriver vännen till familjen,