Fil.dr., släktforskaren Erik "Kallioisen Erkki" Wahlberg har avlidit i en ålder av 94 år.
Han föddes i Kallioinen, Soukolojärvi, Övertorneå och var det tredje äldsta barnet i en syskonskara på 15. Eriks föräldrar var framlidne Isak Wahlberg och hans hustru Hanna född Kommes.
Han gick sex år i folkskola i Soukolojärvi. Efter genomgången folkskola blev han kvar på hemgården och arbetade med de sysslor som fanns på en bondgård vid den tiden. Erik var intresserad av att studera vidare, men ekonomiska förutsättningar fanns inte då.
När Erik växte upp, fanns det inte elektrisk belysning i byn och faciliteter som radio var okänt. Erik lyssnade under sin uppväxt gärna på sin farmors mors berättelser. Hon var en av dem som väckte Eriks intresse för hembygdens språk, kultur och släkter.
År 1931 fick byn elektrisk belysning och detta underlättade läsningen under den mörka årstiden. På fritiden läste Erik det han kom åt. Vintern 1936/37 blev Erik elev på Tornedalens folkhögskola. Därefter varvade han arbete i hemmet med bland annat nästan tvåårig militärtjänst under beredskapstiden och kortare utbildningar.
I början av 1940-talet började Erik på Påhlmans Handelsinstitut i Stockholm och blev efter det kvar i Stockholm och arbetade ett tag som bokhållare. Han var intresserad av vidare studier och blev antagen vid Socialpolitiska institutet i Stockholm. För att komma in där var han tvungen att göra inträdesprövningar eftersom han inte hade avlagt studentexamen och saknade formell kompetens. När han blev klar med studierna till socionom 1947 tjänstgjorde han som socialsekreterare i Stockholm. Mellan åren 1948 och 1953 förestod Erik socialbyrån i Vaxholm, där han var bosatt. Han lämnade karriären, och påbörjade i stället hösten 1953 studier vid Uppsala universitet, blev fil.kand. i ämnena nordisk och jämförande fornkunskap (arkeologi) och finsk-ugriska språk. Han fortsatte med forskarstudier i finsk-ugriska språk och avlade fil.lic.-examen och därefter disputerade han 1963, då han blev fil.dr. Erik hade sedan 1940-talet framfört idéer om minoritetsfolkens rätt till språk och kultur och han kom att bli en av pionjärerna inom forskning om ortsnamn, birkarlar, släkter och språket i Tornedalen. Förutom sin doktorsavhandling Finska ortnamn i norra Sverige och Bondeskalden Antti Keksi, som getts ut i Tornedalicaserien, skrev han artiklar och medverkade sammantaget i ett 20-tal publikationer. Hans släktutredningar omfattar cirka 130.000 - 140.000 namngivna personer på ömse sidor om Torne älv. På Nordkalottens kultur- och forskningscentrum (NKFC) i Övertorneå finns hans släktutredningar och det mesta av hans forskningsmaterial samlat och tillgängligt.
Under åren i Mälarområdet hade Erik drömmen om att flytta tillbaka till hembygden. Han köpte ett gammalt mindre hus där stommen var från sekelskiftet 1700/1800-tal, flyttade timringen och byggde sig en stuga i gammal stil. När stugan var så pass klar att den var beboelig 1969, gick flyttlasset från Uppsala till Soukolojärvi. Då han kom tillbaka till Soukolojärvi ville han gärna bli kallad "Kallioisen Erkki". I sin stuga fortsatte han sin forskargärning och var engagerad i den Laestadianska väckelserörelsen. Han var aktiv i Fridsförbundets verksamhet och medverkade som predikant vid bönemöten. På ålderns höst, när krafterna sinade, flyttade han motvilligt till äldreboendet Länsmansgården i Övertorneå, där han avled. Erik strävade inte efter materiella tillgångar eller ytlig prakt. Han levde ett flärdfritt men andligt rikt liv.
För oss syskonbarn var Erkki - som vi kallade honom - som ett "levande uppslagsverk" en outtömlig källa, när det gällde bygdens historia och släkter i Tornedalen. Otaliga är de berättelser vi fått höra, när vi besökte Kallioinen eller under senare år uppsökte honom i hans stuga. Det är vi evigt tacksamma för. Nu har Erkkis stämma tystnat och vi saknar honom.