"Ett saltkorn i den svenska sirapslimpan". Med dessa ord har han beskrivit sig själv, författaren och utrikeskorrespondenten Kjell Albin Abrahamson vars kraftfulla och karaktäristiska röst nu tystnat.
Han hade tidiga morgonvanor, den gode Kjell Albin. "Jag stiger upp långt innan djävulen ens fått på sig tofflorna" är ett uttryck han gärna använde - och med glimten i ögat.
I det stora Radiohusets långa korridorer möttes vi ibland. Jag minns honom som en ivrig, vänlig och humoristisk kollega som gladeligen - och utan att tveka - delgav mig och andra sin mening om sakernas tillstånd på arbetsplatsen, i Sverige och i världen utanför. Civilkurage var något som aldrig saknades hos honom. Kjell Albin var aldrig den som först stack upp ett finger i luften för att ta reda på åt vilket håll "åsiktsvinden" blåste. I bokform sjöng han gärna ut om sin avsky för kommunismen i alla dess former, framför allt i boken "Låt mig få städa klart" (2014) - en bok som enligt DN:s ledarskribent Erik Helmersson borde vara obligatorisk läsning i de svenska skolorna. Hans klara ställningstagande uppskattades av många - men självfallet inte av alla. En och annan kunde nog tycka att han ibland tangerade det som fick sägas i ett public service-företag som Sveriges Radio. "Granskningsnämnden" höjde fingret ett par gånger. Men jag tror också att han njöt av att vara "obekväm".
En liten inblick i Sveriges Radios interna förhållanden kan man få i den år 2009 utgivna boken "Så länge du lever" - en bok som återger stora delar av den mejlväxling som pågick under flera år mellan Kjell Albin och hans kollega, utrikeskorrespondenten Kerstin Bodell, avliden 2006. Här återges en djupt rörande - och också humoristisk - mejlkorrespondens mellan två radiopersonligheter, båda med vacklande hälsa. Enligt Kjell Albin själv var hans bok "Att sticka ut" (2015) den han var mest nöjd med! En biografi om Victor Hugo Wickström, legendarisk och stridbar chefredaktör på Jämtlandsposten, författare, världsresenär och gayaktivist under 1800- talets andra hälft. "Detta är den bästa bok jag skrivit" mejlade Kjell Albin själv till mig för ett halvår sedan. Jag kan inte annat än hålla med.
Kjell Albin var ingen vän av långa telefonsamtal. Detta var en åsikt som förenade oss. Vi träffades inte så ofta - men under många år hade vi regelbunden mejlkontakt med varandra. "Den som uppfann e-posten borde belönas med Nobelpriset" sa vi till varandra under de tillfällen då vi verkligen träffades. Det blev faktiskt lite av en tradition att åtminstone en gång om året under gemytliga former äta en god middag och dricka goda viner på en trevlig Stockholmsrestaurang. Detta ägde alltid rum någon dag före julafton då Kjell Albin kom till huvudstaden för att förbereda sitt julvärdskap i radions P 1. Vi båda hade då en arbetsfylld helg framför oss - Kjell Albin i sin egenskap av julvärd i P 1, jag som direktsändande nyårsvärd i P 1 en vecka senare då jag skulle lotsa radiolyssnarna över årsskiftet med hjälp av orgelspel, diktläsning, Stenhammars "Sverige" samt dånande domkyrkoklockor. Medan vi två radiomän satt och smörjde kråset och drack gott och pratade om livets väsentligheter föreslog en av oss att vi två kunde bilda "Klubben för Inbördes Beundran" men att problemet var att detta namn troligen redan var upptaget! Självironi var något vi båda gillade. Under den delikata middagens gång förfasade vi oss över en del nya radioröster, vi pratade om Jämtland, Kjell Albins födelselandskap, om samhällsutvecklingen - men också om djupt allvarliga ting som själens ensamhet, dödsfruktan och känslan av utanförskap i tillvaron. Kjell Albin var en känslomänniska med stort hjärta och det fanns också en andlig dimension hos honom. Han var liksom jag religiöst intresserad. Man kunde föra djupa och intressanta samtal om gudstro. Han hade förmågan att genom sin utstrålning berika den som lyssnade. Man kunde aldrig ha tråkigt i Kjell Albins sällskap - och jag minns aldrig att han blev sur då våra åsikter understundom gick isär - oavsett om det gällde politik eller frågan huruvida Sverige skulle vara republik eller monarki. Han utstrålade en trygghet och en genuin vänlighet parad med ett äkta människointresse och en stor portion omtänksamhet.
Många uppskattande ord har redan sagts om Kjell Albins kapacitet som radioman och utrikeskorrespondent.
"Kjell Albin Abrahamson kommer alltid och med rätta att vara en av de mest uppskattade radiorösterna" sa förra radiochefen Kerstin Brunnberg i en ekointervju dagen efter Kjell Albins frånfälle.
"Han lärde oss om både politik och kultur i vid mening. Det gjorde hans rapportering både förklarande och fokuserande på en gång. Som lyssnare ville man egentligen inte att han skulle sluta tala till en."
Kjell Albin Abrahamson erhöll 2015 Konungens medalj för "betydande insatser som författare och journalist".
En radioröst har tystnat. Kjell Albin fattas mig.
Christofer Murray,
programpresentatör Sveriges Radio 1975-2015