Den sista dagen på det gångna året blev också den sista dagen i livet för min älskade "andra-mamma" och gudmor Maija.
I december 1945 strax efter krigsslutet, kom min mors kusin Maija från Finland till mitt barndomshem i Pajala. Då var jag tre månader gammal.
Alltsedan dess har Maija hållit sin hand under mig och varit en central del av mitt liv, en hjärtpunkt. Alltid omhändertagande, alltid med värme och klokskap.
När vi nu på äldre dagar talade om vår livslånga gemenskap, sa Maija en gång "vi har ju liksom vuxit upp och ihop tillsammans".
Ja, det har vi, det fick vi göra.
En bild av den samhörigheten tyckte vi var det slags träd som har en gemensam kraftig rotstam och sedan delar sig i två stammar - det var så vi såg det.
Under sex år levde vi alla, Maija, mor, far, farmor och jag i ett gemensamt hem; efter knappt fyra år i Pajala kom flytten till Övertorneå och då kom Olle, min fars kusin, in i Maijas liv. Två år senare var de gifta.
Sedan dess, har Maija och Olle gemensamt tagit emot mig i sitt vackra hem på Laksi gård. Det var alltid öppet och välkomnande, ett andra hem.
Maija och Olle skötte tillsammans sitt hemman på ett enastående sätt - djuren, ängarna, skogen, husen, allt med största omsorg och största flit. Allt så välskött - och så vackert allting gjordes dessutom!
Maijas sinne för skönhet kom till uttryck på många sätt. Hon älskade blommor, vilket var uppenbart såväl utanför på gården, som inne i huset. Hon lagade ljuvligt god mat och bakade alla slag av bröd, kakor och tårtor. Alltid rikligt och alltid vackert upplagt.
Maija kunde konsten att sätta dit pricken över i:et, så att det blev extraordinärt och kvar i minnet!
Jag tänker också på hennes handarbeten, på allt som hon har sytt och vävt. Alla mattor, alla vackra broderade tavlor, alla gardiner, löpare och stora matbordsdukar. Flitig och omsorgsfull, med ögon för det vackra, det var Maija.
Den omsorg och den generositet som var grunden för hennes välkomnande och inbjudande livshållning var den röda tråden i hennes livs varp. Det var den tråden som glimrade och lyste i hennes hjärtas vävnad. Det var den tråden, som gav oss som hade glädjen att komma henne nära, så mycket värme.
Under de 71 år vi fick dela, Maija, så kom du också att innesluta mina barn och barnbarn med din omtanke. Värmen för de små nya var stor, och det strålade om dig när du fick hålla en liten i famnen!
Dina sista år fick du utstå smärtsamma prövningar.
Vi kunde ändå alltid tillsammans stilla oss och säga till varandra att den kärleksgåva som givits oss, den kunde inget föröda.
Det är så sant.
Maija, du har burit mig med din kärlek genom hela livet och du fortsätter att bära mig nu.
Tack!
Eva