Min mamma, Stures hustru, Maj-Louises och Gunvors syster och Matildas och Johannes mormor, har efter ett lyckligt liv lämnat oss.
Mamma var född i Ubbyn som syster nummer två i en skara som kom att bli tre flickor. Föräldrarna Aina och Ludvig Lundström bodde med sin lilla familj de första åren i Ubbyn och flyttade 1947 till Södra Bredåker. Uppväxten för de tre systrarna präglades av skolarbete samt arbete i det lilla jordbruk föräldrarna drev med avbrott för de nöjen som fanns att tillgå i byn. Mamma var en duktig simmerska och tog snabbt alla simmärken som fanns att ta.
13 år gammal fick mamma scolios som senare följdes av polio och sviterna efter det präglade hennes fortsatta liv. Sjukdom blev dock aldrig hennes identitet och fick aldrig ta över hennes glädje över livet och vad det hade att erbjuda. Hon hade ett estetiskt sinne och var tidigt mycket intresserad av heminredning och mode.
Vid 19 års ålder fick hon mig och jag kom att bli enda barnet och fick ta stor plats både i mammas liv likväl som i mina mostrars och min mormor och morfars. Det fanns alltid vuxna som hade tid över för mig. Dans var ett stort intresse för mamma och som vi kom att dela redan från det jag var i yngre tonåren.
På dans träffade hon också sin livskamrat Sture som hon gifte sig med sommaren 1987. Sture och mamma levde ett aktivt liv med företagande, resor både till när och fjärran, stugan och ett stort socialt umgänge som inkluderade många kulturer och alla åldrar. Mamma var intresserad av människor och umgicks lika gärna med äldre som med mina barns vänner.
Mamma var under större delen av sitt yrkesliv anställd vid försvarsmakten. I slutet av 1970-talet tog hon ett uppehåll och läste till socionom vid universitetet i Umeå och arbetade en tid med missbruksvård.
Mammas personlighet präglades av humor, människokärlek och en aldrig sinande nyfikenhet på vad livet kunde ge. Mamma var modern i sitt tänkande och hade ett öppet sinne för människors olikheter. Mina barn, barnbarnen, var en viktig del i mammas liv och hon i deras och hon lämnar ett stort tomrum efter sig.
Jag saknar den energi hon frikostigt delade med sig av och jag saknar alla de skrattanfall hon var orsaken till. Att aldrig ge sig om man verkligen vill något är en viktig del av det mamma förde vidare till mig och mina barn.
Vila i frid mamma!
Lili-Marie