Regissör Niclas Pajala, Stockholm, har avlidit i en ålder av 40 år. Närmast sörjande är Niclas mamma Mari-Anne och hans systrar Pernilla och Petra med familjer.
Med Niclas bortgång har vi mist en älskad vän och kär kollega. Niclas lämnade ingen oberörd. Han behärskade såväl konsten att locka till gapskratt som att genom ett provokativt uttalande reta gallfeber på folk. Till hans meningsmotståndares stora förtret var han dessutom kvick i skallen och bildad som få. Blott 23 år gammal kom han in på Dramatiska Institutets linje i teaterregi och det var på skolan vi båda lärde känna honom. Han gjorde sig snabbt känd som en ostyrig själ, en kaxig och ifrågasättande typ från Luleå, som vägrade acceptera några traditionella sanningar. Att Niclas brann för teatern och dess möjligheter gick ingen förbi. Han hade en passionerad inställning till arbetet och hans uppsättningar präglades på en gång av ett stort allvar och en underbar lekfull humor.
Radio kom att bli det medium där flera av hans olika begåvningar kunde sammanstråla. Han skrev pjäser, regisserade och arbetade med ljudläggning. Bland hans radioproduktioner kan nämnas julkalendern "Toivos kosmos" och hans egen dramatisering av Orwells "1984".
Niclas betraktade Helsingfors som sitt andra hem. Här fann han en atmosfär och mentalitet som passade hans excentriska och eldiga kynne. Hans kärlek till Finland var besvarad. Han hade ett stort kontaktnät i Svenskfinland vilket ledde fram till flera samarbeten.
Niclas älskade att själv stå på scen och han hade en närvaro som gjorde honom oavbrutet intressant att iaktta. I dragsminkning gestaltade han en lesbisk gynekolog vid namn Dragana, i blomsterprydd bredbrättad hatt förvandlades han till Oscar Wildes Lady Bracknell och på klassisk alexandrin spelade han Alceste i Molières "Misantropen".
Även privat var Niclas en estradör och han brast gärna ut i sång. Ofta föll låtvalet på ABBA, favoriter sedan barnsben, där Frida var den som låg honom närmast om hjärtat. Niclas var en historieberättare av rang och vi som lyssnade skrattade så att vi grät då han med stor inlevelse och humoristiska röstimitationer spelade upp dråpliga händelser ur sitt liv för oss.
Niclas hade många historier kvar att berätta. Vid sin död var han i full gång med att förverkliga nya idéer. Nu har hans röst tystnat alltför tidigt vilket fyller oss med djup sorg och stort vemod.
Gertrud Larsson och Suzanne Osten