Siv Holma lämnade oss måndagen den 24 oktober. Jag har känt Siv sedan början av 1980-talet då jag kom till Norrbotten. Siv kom in i politiken via kulturen och sitt engagemang i Seskaröspelen för 35 år sedan. Hon var redan från början engagerad i jämställdhetsfrågor och var en av vårt distrikts tidigaste feminister.
1990 blev Siv vald till distriktsordförande, ett uppdrag hon hade under sex år. Ordförandeskapet blev med tiden en tuff erfarenhet för Siv, då en relativt ung kvinna i ett parti med tydliga patriarkala strukturer.
1996 hade Vänsterpartiet kongress och en huvudfråga på den kongressen var att skriva in feminismen som en av partiets grunder i partiprogrammet. Majoriteten av norrbottensombuden var motståndare, Siv Holma tog striden för feminismen vilket även blev kongressens beslut. Siv fick rätt men striden gav en del ärr i själen.
1995 trädde Sverige in som medlem i EU. Vänsterpartiets första ledamot i EU-parlamentet blev Bengt Hurtig från Piteå. Bengt lämnade då sin riksdagsplats och Siv, som var andranamn på valsedeln, fick då ta plats i riksdagen och där blev hon kvar i nästan 19 år fram till valet 2014.
Under första delen av sin tid i riksdagen satt Siv i finansutskottet. Där deltog hon, tillsammans med bland andra Johan Lönnroth, och förhandlade fram ett antal statsbudgetar med Göran Perssons regering fram till 2006.
Efter valet 2006 tappade de rödgröna majoriteten och hamnade i opposition. Siv Holma fick då byta utskott och blev under 4 år ordförande för riksdagens kulturutskott, ett uppdrag där hennes stora kulturintresse kom väl till pass.
Den sista perioden 2010-14 var Siv Holma Vänsterpartiets trafikpolitiska talesperson och satt i riksdagens trafikutskott. Mitt under denna period kom cancerbeskedet. Siv ville inte sitta hemma och vara sjukskriven, hon fortsatte sitt riksdagsarbete på lägre nivå under det sista året före valet samtidigt som hon behandlades för sjukdomen.
Under mina 33 år i Norrbotten är nog Siv Holma den person som jag delat flest politiska minnen med, i med- och motgångar, på vardagsaktiviteter, stora kongresser, otaliga möten och kurser, mängder av politiska samtal. Siv var en av de personer nära mig som jobbade mest och även uträttade mest. Hon tog strider, inte minst för feminismen, och banade då väg för många andra och gjorde vårt parti bättre. Nu har Siv lämnat oss. Tack Siv och vila i frid.
Bertil Bartholdson