Det blev dags att återuppta krönikeskrivandet igen, efter sommaruppehållet. Det skulle bli några små förändringar i schemat för oss som skriver på tisdagar, meddelade chefen. "Ge mig ett datum bara", sa jag, väl medveten om att mitt minne inte alltid är det bästa.
Jag tittade i almanackan på skrivbordet för någon vecka sedan. Tisdagskrönika 11 september. Inte vilket datum som helst. Går det att dela med sig av personliga tankar och åsikter en sådan dag, utan att beröra vad som hände just det här datumet för elva år sedan?
Få händelser har blivit så omskrivna, så omdiskuterade och så världsomvälvande som attackerna mot World Trade Center och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september. Det känns svårt att skriva något om det när så mycket redan är skrivet. Men något som alltid slår mig åratal efter händelser som skakar om hela samhället eller som i det här fallet, hela världen, är att jag och många med mig har extremt tydliga minnesbilder av var vi själva befann oss och vad vi gjorde när vi hörde talas om det som skett.
Den 11 september för elva år sedan hade jag precis påbörjat min utbildning till journalist vid dåvarande Mitthögskolan, numera Mittuniversitetet i Sundsvall. Jag hade lämnat pojkvännen och tryggheten i Norrbotten efter fyra års studier vid Luleå tekniska universitet.
Det var en flytt på ungefär 60 mil, knappast en förändring av det äventyrligare slaget, men ändå. Jag var precis i det stadiet att jag hade lärt känna några av mina nya kurskamrater lite ytligt. Jag hejade på alla och småpratade med några. Två eller tre av dem hade jag träffat för en fika efter skolan någon gång. Just den där dagen kom jag hem efter dagens föreläsningar. Jag skulle laga middag i min pyttelilla studentlägenhet som hade en spis med endast två kokplattor. Jag slog på radion, tänkte att det knappast fanns något vettigt att se på tv så pass tidigt på kvällen. Radiorösten talade om att flygplan hade flugit in i World Trade center. Lite väl magstarkt för att vara någon form av humorprogram, tänkte jag. Jag slog på tv:n och fick se det ofattbara.
Morgonen efter mötte jag en kurskamrat utanför byggnaden där vi höll till. Vi bytte några ord om det som hade skett, jag minns inte vad vi sa. De ordinarie föreläsningarna ställdes in den dagen, vi samlades tillsammans alla journaliststudenter och diskuterade.
Ord som terrorattack blev snabbt en naturlig del av vår vokabulär. Usama bin Ladin blev namnet på allas läppar. Vi övade vårt journalistiska tänkande genom att följa rapporteringen av en världsomvälvande händelse dag för dag.
Några veckor senare hölls en fest för journaliststudenter. Några av dem hade förberett ett litet spex. En person invirad i ett vitt lakan dök upp på scenen, ropade "Usama bin Ladin" och kastade två pappersflygplan. Jag minns inte om någon skrattade.
Världen skulle aldrig mer bli sig lik. Mångdubbelt fler än de omkring 3.000 personer som omkom i attackerna den 11 september fick senare och får fortfarande sätta livet till i det som kom att benämnas som "kriget mot terrorism".
Eftersom jag hade en relation på distans var de billiga studentbiljetterna på flyget räddningen.
Det blev många flygresor under mitt år i Sundsvall. Det var aldrig så tydligt som på flygplatsen att någonting var annorlunda. Alla kunde vara möjliga terrorister. Inget flytande, knappt ens ett läppglans tilläts i handbagaget. Absolut inga vassa föremål, en plastkam kunde innebära stopp i säkerhetskontrollen.
Bara någon vecka innan flygplanen flög in i World Trade Center gick jag ombord på ett flygplan med en liten frisörsax kvarglömd i necessären i handbagaget. Det har, som ni säkert förstår, aldrig inträffat igen efter det. En obetydlig händelse, som aldrig hade fastnat i mitt minne om det inte vore för händelserna den 11 september 2001.