Sonen vaknar klockan fem varje morgon under en hel vecka. Att det är helg bryr han sig, på smågossars vis, inte ett dugg om. Han följer sin dygnsrytm, är pigg och glad. Men klockan fem, då tycker han att det är dags för lite välling. I söndags var det min morgon och mannen slumrade lugnt vidare. Tre koppar kaffe senare hade jag slutat gäspa. Vi gick ut för att åka pulka.
Många småbarnsföräldrar beklagar sig över den ständiga tröttheten. Jag är inget undantag, men jag försöker åtminstone att inte gnälla i onödan. Jag valde att skaffa barn. Livet med barn är underbart, att kunna få ett efterlängtat barn är en ynnest. Trötthet på grund av tillfällig sömnbrist är ett riktigt i-landsproblem. Ett problem som inte existerar hos människor som måste kämpa för livet, för brödfödan eller för det som vi i vår del av världen betraktar som självklara rättigheter.
I-landsproblem finns det gott om. När jag tänker efter passar det mesta som jag upplever som motigt, tungt eller bara tråkigt in under den kategorin. Ibland tänker jag att jag kanske borde börja träna, bara för att sedan skjuta tankarna åt sidan med ursäkten att jag inte har tid. Jag granskar mig i spegeln och funderar över om det kanske vore dags att strama upp sig lite, äta mindre godis, lyfta skrot. I-landsfunderingar. Jag tror inte att träningsmani eller diethets förekommer alls i länder där folket har upplevt verklig fattigdom och svält. En kollega berättade en gång om sin klasskamrat som hade rötterna i ett afrikanskt land. Kvinnan förstod inte hur någon vid sina sinnens fulla bruk kunde välja lättvarianten i ostdisken. Och dessutom betala mer för en ost som är mager. Mer fett för pengarna var för henne ett alldeles givet val.
Trots att jag somnar i en varm säng, i ett fint hus och kan äta mig mätt varje dag beklagar jag mig över små vedermödor i vardagen. Vattenskada i huset, en bil som går sönder och oförutsedda utgifter som kanske kräver att vi avbokar en planerad semesterresa kan få en på ganska dåligt humör. Ibland känns det som om livet är idel motgångar. Jag önskar att jag vid dessa tillfällen i stället kunde glädjas åt att jag faktiskt kan åtgärda de materiella skadorna och fortfarande ha råd att köpa mat och kläder åt familjen. Så borde en tacksam människa göra.
Tyvärr är jag inte större än att jag gnäller och klagar ändå. Kanske till och med gråter en skvätt när det känns som om hela världen är emot en. Sådana gånger borde jag naturligtvis stanna upp och tänka till. På människor som har riktiga problem. På dem som har drabbats av svår sjukdom, sorg eller har skadats för livet. Människor som lever under omständigheter så hemska att de inte vet hur eller ens om de kan ta sig ut på andra sidan. Ibland tänker jag ett extra varv. Bestämmer mig för att sluta självömka och bli en bättre människa.
Det är inget problem att det snöar på vintern, så länge du själv har orken att skotta din gård. Inte är det världens undergång om bilen rasar ihop heller, så länge du har råd att betala för reparationerna. Eller kan ta bussen eller cykeln till jobbet i stället. Mina plötsliga insikter brukar dessvärre inte hålla i sig alltför länge, jag halkar alltför lätt tillbaka i gamla hjulspår och börjar ondgöra mig över sakernas tillstånd. Jag har alltså både tid och kraft över för att orka gnälla. Det är i sig inget problem utan rena rama lyxen. Och jag borde givetvis använda den tiden och kraften till något annat.