Det är helt fantastiskt att ha barn. Mitt liv har blivit ett helt annat liv sedan sonen kom. Det är ett liv fullt av kärlek, lycka, lek och mysiga stunder. Men det är också ett liv fyllt av ångest. Det är ett liv då paniken slår till när mannen ringer mig på jobbet och berättar att gossen har ramlat och slagit i huvudet i bordskanten.
Det blir en snabb och icke helt laglig bilresa hem på en gång. Väl hemma möts jag av en glad och pigg pojke som sitter i sin stol och mumsar på en smörgås. Av fallet märks inget annat än att han är dekorerad med en bula och ett matchande blåmärke strax ovanför ögonbrynet.
Paniken avvärjd för den här gången, ångesten motad tillbaka långt ned i bröstet, eller vart den nu bor någonstans.
Jag har lovat mig själv att aldrig jämföra mitt barn med andras. Han ska få utvecklas i sin egen takt, utan föräldrar som nitiskt håller koll på tillväxtkurvor, motorik och hur många ord han kan vid en viss ålder.
Det är oftast ganska lätt att hålla det löftet, då de nära vänner jag har med barn i samma ålder bor ganska långt ifrån oss. När vi väl träffas har vi fullt upp med att umgås och ha trevligt. Det finns ingen tid över för att jämföra våra ungar med varandra.
Tyvärr finns internet. Jag tänker att jag borde låta bli, men ibland kan jag inte hålla mig. Efter en diskussion med mannen om sonens senaste bravader när det gäller språkutveckling började jag fundera lite. Han babblar på en hel del. Det "ord" han använder mest är "dä". Jag är tämligen säker på att det betyder just "där" eller "titta där". Ibland säger han "ä dä" och det kan istället tolkas som en fråga, "vad är det där?". När "ä dä" får en ilsken falsettbetoning på den sista stavelsen, då vill han ha något. Hans språkliga framsteg värmer mammahjärtat. Men än har han inte sagt "mamma" eller "pappa". Ma-ma-ma-ma, säger han ibland, men då verkar det mest handla om att prova språkljud.
"Barnets första ord är inte sällan mamma eller pappa", står det på någon av hemsidorna jag landar på. Förklaringen till varför barnets tidiga ordförråd ofta innehåller mamma och/eller pappa är lika enkel som självklar, enligt den information jag hittar på nätet. Föräldrarna är ju de viktigaste personerna i barnets liv.
Min son älskar mat. Han smakade entusiastiskt på allt ifrån rotmos till broccoli vid fem månaders ålder och mumsar numera lika glatt i sig kalops som kyckling med kokosmjölk och koriander. Han har också upptäckt vilken glädje det är att kunna äta själv.
En kväll för ett tag sedan satt han vid bordet och åt sin kvällsgröt. Han lyckades själv få in gröten med sked i munnen utan att allt för mycket hamnade utanför. Då tittade han stolt på mig och strålade över hela ansiktet och jag tänkte att nu kommer det. Nu säger han mamma.
Jag ropade på mannen. Det här måste ju hela familjen höra. Sonen slutade äta och tittade ned i tallriken och sa: "gö". Jag försökte hjälpa honom på traven genom att säga "ma-ma". Sonen svarade "gö". Jag insåg att det han försökte säga inte hade någonting med mig att göra. "Gö" betyder helt enkelt gröt. Han ville ha mera gröt. "I barnets tidiga vokabulär ingår vanligtvis det som är viktigast för barnet", står det hånfullt på min dataskärm. Informationsflödet på nätet är ett elände. Men jag vet åtminstone att min son älskar sin gröt.