Den är här. Våren. Eller vårvintern, som det snarare rör sig om här uppe. Denna närmast mytomspunna femte årstid som vi talar om, längtar efter, men inte alltid får uppleva.
Idealet är när den når sin kulmen precis till påsk. Det händer ganska sällan.
Infaller påsken tidigt är det alltid för kallt. Skoterutflykter blir plågsamma upplevelser där fartvinden ger förfrysningsskador och det krävs starkare saker än choklad i termosen för att få upp värmen efter skidturen. Infaller påsken för sent har isarna svartnat och snötäcket dragit sig tillbaka.
Takdroppet har övergått i ett skitigt, deprimerande slaskinferno. Åtminstone i stadens centrala delar. Några skidturer på isen är det inte tal om och den som vill lapa lite sol gör bäst i att skotta rent sin altan.
I år infaller påsken precis mitt emellan tidigt och sent, men isläget har som de flesta säkert vet inte varit det bästa i år, åtminstone inte vid kusten. Den som vill ge sig ut gör nog bäst i att bege sig norrut. Vårsolen gör oss piggare, visst. Och många av oss blir gladare när vi inte möts av becksvart mörker när vi drar upp rullgardinen på morgonen.
Våren, för nu tänker jag använda termen som används i övriga landet, för också med sig en hel del annat. Somligt är mindre trevligt, som allt hundbajs som nu tittar fram. Mindre nogräknade hundägare har låtit sina små kelgrisar göra behoven i snödrivan och efter månader av djupfryst konservering måste vi fotgängare verkligen se upp med var vi sätter fötterna. För att inte tala om den uppenbara hälsorisk som gammalt bajs torde innebära för de stackars hundar som inte kan låta bli att nosa på det.
Våren är också en tid då det plötsligt blir väldigt uppenbart om vi hoppar över städningen en vecka. Dammråttor belysta av skarpt solljus är inte direkt en trevlig syn. För somliga av oss blir det plötsligt väldigt uppenbart att ett svart vardagsrumsbord var ett väldigt korkat val. Stora fönster, som blivit så modernt i våra hus är också en styggelse. "Mycket ljusinsläpp" hyllas i inredningsmagasinen, men jag ser bara ännu fler dammråttor och konstaterar att jag måste försöka motivera mig att ägna timmar åt fönsterputsning.
Våren är också den tid då jag mest går omkring tårögd med mascara rinnande över kinderna, då jag i min löjliga fåfänga inte kan låta bli att sminka mig trots att jag väl vet hur det går så fort jag befinner mig utomhus. Jag är lyckligtvis inte allergisk, men väldigt ljuskänslig. Och jag lyckas alltid glömma bort att jag en gång i tiden skaffade solglasögon med styrka just med tanke på denna årstid.
I takt med stigande temperaturer slipper vi kränga på oss en massa kläder, som förälder till en ettåring som inte precis gillar påklädningsproceduren är det givetvis en stor lättnad. Men då det blir för varmt för att svepa in sig i stora halsdukar och trycka ned en mössa över öronen är det också dags att visa upp sin bleka och kanske inte för alla särskilt vältränade lekamen. Strandsäsongen 2012 kändes väldigt avlägsen under frosseriets högtidsdagar, det vill säga tiden mellan jul och nyår. Våren innebär också att det är dags att börja snegla på sin trädgård, om man nu har någon. Av de praktfulla buskarna återstår bara eländiga rishögar då de har legat under snörasmassor i månader.
Men allt detta till trots är det få saker jag njuter av så mycket som känslan av vår, även om den årstiden knappt finns här uppe. Ljuset, solen som faktiskt värmer och det helt banala men underbara faktum att jag kan byta ut vinterkängorna mot mina fina, nya lågskor.
När allt sedan exploderar i grönska och nätterna blir långa och ljusa, då vet jag varför jag bor i vår norra landsände och vad det är som får mig att stå ut med vintermörkret. Vad gör väl lite sämre städsamvete och tillfällig ångest över utebliven träning? Det är ju äntligen vår.