Jag är höggravid och känner mig tung i kroppen och ungefär lika smidig som en atlantångare. Stundtals stel och långsam i rörelserna, ungefär som en genomsnittlig 85-åring. Ett exempel från förra veckan som väl beskriver hur min kropp numera beter sig: Tvååringen är på tvååringars vis förtjust i att skicka in diverse prylar under soffan i vardagsrummet.
Förra veckan gjorde han en ny upptäckt som underhöll honom i flera minuter. Han lät sitt lilla batteridrivna lok köra in under soffan och fascinerades storligen av att lampan längst fram på loket lyste så mycket tydligare bland dammkorvarna där i dunklet.
Flera gånger kom loket ut på andra sidan och han skickade glatt in det på nytt. Givetvis tog batterierna slut efter en si så där tio omgångar och loket blev kvar.
Loket föll i glömska där under soffan i några dagar, ända tills en olycksalig eftermiddag då gossen dök ned på golvet och återupptäckte det. "Mamma, ha tåget", sade han uppfordrande. Och som den goda moder jag försöker vara ville jag givetvis fixa fram det stackars loket för att glädja min lille guldklimp.
Med hjälp av skaftet från en leksaksdammsugare fick jag till slut fram det och sonen var glad tills han upptäckte att batterierna var slut."Mamma, laga tåget", uppmanade han och jag kom fram till att det nog fanns ett reservbatteri i kökslådan. Men när jag skulle kliva upp från min liggande position kändes det plötsligt omöjligt. Benen ville inte riktigt lyda och bära min kroppstyngd och balansen var det inte heller som det skulle med. Jag kände mig plötsligt håglös och likgiltig och tänkte att jag nog ligger kvar. "Mamma, tiiiga upp", insisterade gossen och försökte få den strandade valen att rubbas genom att dra och slita i armarna. Efter vad som kändes som en halv evighet krånglade jag mig upp från golvet och tänkte att det är ju världens tur att mitt tillstånd är av övergående art.
Jag tillhör utan tvekan de synnerligen lyckligt lottade som har haft skonsamma graviditeter utan vare sig illamående eller smärtsamma foglossningar och jag tänker inte sälla mig till den skara av gnällande blivande mödrar eller småbarnsföräldrar som jag själv ofta irriterat mig på. "En bra sås reder sig själv", konstaterade en kvinna jag intervjuade förra veckan när jag med en inte helt elegant rörelse, men dock, krängde på mig ryggsäcken med tv-kameran och slängde upp kamerastativet på ryggen.
Jojomän. Och nu, med bara sex veckor kvar till beräknad nedkomst kan jag också konstatera att jag som höggravid får en rad fördelar. Folk håller upp dörrar. De erbjuder bärhjälp "för inte ska väl du lyfta tungt i ditt tillstånd". Jag får höra att jag ser fantastiskt ut, trots att hormonerna har orsakat akneutbrott på hakan och trots att vaderna väller över skoskaften. Jag får bästa platsen på presskonferenser, för vem vågar knuffa en gravid kvinna åt sidan?
Jag tänker att nu ska jag passa på att njuta ordentligt. Låta andra göra jobbet. För det kommer en tid när alla fördelar känns lika avlägsna som att jag skulle klämma i mig ett par tajta jeans.
För en barnvagn öppnas inga dörrar. Ingen flyttar på sig, eller erbjuder sig att bära en kasse.
Istället råder öppet krig mellan barnvagnsförare och stavgående seniorer som gjort trottoarer och gångvägar helt till sina. Jag ska genast bekänna att jag också varit en barnvagnshatare så där någon gång ibland.
När två, tre morsor eller farsor travat med sina barnvagnar i bredd och tvingat mig som cyklist att ta en omväg rätt ut i vegetationen. Men när jag under min förra föräldraledighet stötte på en riktigt bestämd stavgångare vågade jag inte annat än att snäll köra barnvagnen rätt in i snödrivan.
Blicken som mötte mig var benhård och stavgångaren hade utan tvekan bestämt sig för att marschera rakt fram på trottoaren och svänga stavarna en meter eller så utanför kroppen på varje sida. Hänsynen jag hade åtnjutit som höggravid var fullständigt bortblåst.
När jag tänker på stavgångsseniorerna slår det mig för övrigt att det är fullständigt missvisande att jämföra min osmidiga kropp med en 85-årings. Många av dagens 85-åringar verkar ju vara hur rörliga som helst.