När vi skriver i tidningen kan vi aldrig vara nog tydliga. Vi måste alltid förutsätta att det kan finnas läsare som inte vet vad olika förkortningar av namn på organisationer, föreningar, lagar och annat som ofta skrivs som förkortningar betyder. Ibland är vi extremt övertydliga, men hellre gå till överdrift än skapa frustration hos våra läsare.
Lika mycket som jag värnar om tydligheten, lika mycket kan jag irritera mig över alla förstärkningar. Onödiga påpekanden. Överdrivna superlativer. Förklaringar som åtminstone borde vara helt överflödiga.
Ibland är det mest charmigt. Som när ett av stadens kaféer inte bara erbjuder kaffe och fikabröd på sin skylt utanför, utan till och med skriver ”Gott kaffe och fikabröd”. Eller var det kanske till och med ”Riktigt gott kaffe”? Ja, vilken kaféägare med bara den ringaste överlevnadsinstinkt skulle skylta med ”Dåligt kaffe”? ”Det där som blir kvar längst ned på botten i kannan på värmeplattan-kaffe”?
Vem skulle bli rik på att göra reklam för sådant, även om det ibland är betydligt närmare sanningen än att kaffet skulle vara gott?
Jag minns en gång när jag befann mig på resa i bil någonstans och vi passerade något slags vägkrog. Där erbjöds icke någon husmanskost av det ordinära slaget, nej, nej. Här hade någon tagit i ordentligt och ståtade med att det var ”hederlig husmanskost” som fanns på menyn. Kan mat vara ohederlig? Tveksamt.
Den kan vara ohederligt införskaffad, tillagad med tveksamma metoder, men ohederlig? Nej.
Ett sammanhang där det självklara av någon anledning måste förklaras är förlovningsannonserna på dagstidningarnas familjesidor. I var och varannan annons står det ”Av kärlek”. Ja, men det får man väl ändå förutsätta? Inte hör väl konvenansäktenskapen till vanligheterna i vårt land i dag. De förekommer säkert, men knappast så ofta att någon borde fatta misstankar när någon deklarerar att de har förlovat sig.
Jag har aldrig sett en förlovningsannons där det förklaras att ringar har utbytts efter yttre påtryckningar eller andra skäl av tvingande art. Fast i de fall det ändå förekommer skulle nog paret i fråga knappast annonsera. Nej, vi lägger helt enkelt till och förstärker för att det ska se finare ut. Trevligare, mer romantiskt, mer tilltalande. ”Av kärlek” blir ju lite poetiskt.
Övertydligheterna och förstärkningarna av ordens innebörd går sällan så mycket till överdrift som när det talas om vädret i min bransch. Jag menar, hur många ”extremväder” har vi varit med om den senaste tiden? Många, enligt kvällstidningarna. Så många att det knappt går att uttryckas med ord längre. Ändå har vi varit förskonade från både orkaner, monsunregn och temperaturer under 50 minusgrader.
Så fort det faller ett par centimeter snö i huvudstaden och deras sommardäcksförsedda bilar kör av vägen utropas ”extremväder”. Det är inte konstigt att orden som ska ge riktig tyngd åt väderrapporteringen börjar ta slut.
Förstärkningar, försköningar, omskrivningar och övertydligheter. Även om jag tröttnar på dem kan jag inte låta bli att fundera på hur verkligheten skulle beskrivas utan dem. En återgång till ett språk med färre förstärkningar och superlativer skulle knappast vara möjlig.
Ingen skulle väl köpa en tidning som hade rubriken ”Normalt väder för årstiden”? Och vem skulle gå in på kaféet som erbjöds vanligt kaffe om ”Supergott kaffe”, utlovades på kaféet tvärs över gatan?