Ord betyder så mycket, heter det. Men frågan är om det fortfarande stämmer. I dag förmedlar vi lika gärna budskap via ljud och bild. Och allt fler läser allt sämre, men det är en annan diskussion.
För inget betyder så mycket som rätt ord vid fel tillfälle. Nej är ett vanligt enkelt ord som alla uttalar flera gånger varje dag utan större eftertanke. Men säg det vid altaret, då lär det aldrig glömmas eller förlåtas.
Här på redaktionen grälar vi ofta om ord och det finns två stora trätofrågor som blossar upp med jämna mellanrum. För det första - äter vi plättar eller pannkakor? Jag håller på det senare och att plättar är små och kräver en plättlägg. Men då får jag veta att jag är en idiot född söder om Dalälven - plättar är tunna och pannkakor är tjocka, basta!
För det andra - bor man i eller på Bergnäset (Notviken, Mjölkudden, Hertsön etcetera)? En rimlig regel är att rätta sig efter vad folk som där själva säger. Men den innebär att en Luleåbo kan bo på Porsön, en annan i Persön.
Men detta är krumelurer och enbart ursäkt för lite verbal brottningsmatch för nöjes skull - det verkliga hotet mot orden stavas urholkning och urvattning. När jag försöker sätta mig in i nya betydelser av våra stora uttryck finner jag att:
Hat ofta är detsamma som ett lätt missnöje, en chock är lika med mild förvåning, panik kan översättas med lindrig stress medan kaos mer känns som mindre oordning och en katastrof behöver inte vara värre än ett litet missöde.
Jag börjar varje dag med att informera mig om den föregående. Det känns som en lämplig takt att möta framtiden, det finns så mycket att förundras över där vid frukostbordet, så mycket att smälta mellan tuggorna.
En morgon slog hatet till vid min tekopp, näthatet. Hat är fortfarande ett starkt ord för mig och i detta sammanhang kändes det försvarbart. Många hatar ju att bussen är försenad också men här talar vi om de små paket med bajs som skickades till misshagliga personer. Men nu i digital form.
Då mindes jag Svenne från småskolan. Han var inte omtyckt, snarare motsatsen. Grov, högljudd, smutsig, dum och bråkig är beteckningar som följde den stackaren den tid vi delade skolgård. Hemma var det nog inte så sorglöst.
Han deltog aldrig i lekarna, ville inte påstod han själv men fick inte är en mer korrekt beskrivning. I stället stod han på sidan om och ropade tillmälen och oanständigheter till oss andra. När han inte kom rusande och delade ut en tjuvsmäll - som den gången jag hoppade långrep med tjejerna (det kunde man göra på den tiden med bibehållet rykte) och plötsligt fann min näsa i blod efter en näve från den förbirusande Svenne.
Jag kan i dag förstå varför, att ständigt bevittna andra som till synes lever uteslutande (i ordets grymma bemärkelse) spännande och rika liv måste förr eller senare leda till en lust till destruktiv motaktion. Då kan det bli en och annan tjuvsmäll, bajspaket eller som i dag: "hoppas du blir överkörd"-kommentar på nätet.
Vi tenderar att bortse från varför de utstötta reagerar så oförsonligt. Så länge de rättfärdiga exkluderar får vi nog stå ut med en del hat av den gamla heta varianten. Då känns det enklare att gräla om plättar och prepositioner.
En liten bonusträta ... pumlor eller julgranskulor? Sätt igång, nu kan ni börja bråka ni med.