Själv höjde jag en Jever (för all del: två), mumlade ett bitte samt åt fläsklägg med surkål, på årsdagen i måndags, som en påminnelse av Berlinmurens krackelering för 20 år sedan. Och så spelade jag två LP-skivor som var nya då och som faktiskt väntade på mig i mitt postfack på Kuriren, när jag och fotografen Roland S. Lundström kom tillbaka från Berlin. The Road To Hell med Chris Rea och But Seriously med Phil Collins. De var lika bra nu som de var då. Och det visste jag ju att de skulle vara. Så vitt jag vet var vi de enda journalister (kanske de enda norrbottningar?) från Norrbotten som var på plats, när gränsvakterna inte protesterade mot att gränsövergångarna i Die Maur öppnades. För en gångs skull var vi med och skrev historia. Och visst: det hade varit kul att åka dit och vara med om 20-årsminnet också. Men det var det ju ingen som var intresserad av. I måndags lyssnade jag på flera intressanta radioreporage i flera timmar och så såg jag också om den tungt intressanta - och Oscarbelönade - filmen De andras liv, från 2005. Om en nitisk Stasi-agents minutiösa bevakning och kartläggning av en pjäsförfattare och dennes skådespelande flickvän. 1989 hade jag varit anställd på Norrbottens-Kuriren i åtta år och en annan grej som hände mig det året var att jag hade ett minnesvärt möte på Bokmässan i Göteborg med den amerikanska tant Snusk-drottningen Jackie Collins, som på den tiden sålde mest böcker i världen. Det finns en fin bild av mig och Jackie, när vi sitter i en soffa. Jag med breda röda hängslen och övergångsställes-breda polisonger (så kallade tattarskackler). Den ska alla vara glada för att vi inte publicerar igen. Annat som inträffade 1989 var att tusentals demonstranter sköts ihjäl på Himmelska fridens torg i Peking; att en stor jordbävning inträffade i Kalifornien; att spanjoren Camilo José Cela tilldelades årets Nobelpris i litteratur; att sosse-veteranen Gunnar Sträng viftade mästrande med pekfingret mot sin yngre kollega Birgitta Dahl och mullrade att "kärnkraft måste vi ha, för annars stannar hela skiten"; att "sektledaren" Hans Scheike dömdes till fängelse för att han piskat både småflickor och hans egna troende vuxna kvinnor, med ris på bara stjärtarna - kvinnorna tyckte dock att behandlingen var "terapeutisk och dynamisk" och att den hade hjälpt mot såväl depressioner, andnöd som nageltrång; att den engelske författaren Salman Rushdie fick en dödlig bannbulla av den iranske ledaren Khomeini för sin roman Satansverserna; att kriget i Aghanistan (det var ryssarna som var där då) tog slut; att den världsberömde dirigenten Herbert von Karajan och den lika världsberömde skådespelaren Sir Laurence Olivier gick bort, 81 respektive 82 år gamla; att 16 personer, varav många politiker, omkom när ett flygplan störtade under inflygning till Oskarshamns flygplats; att näringslivets forne gullgosse Refaat El-Sayed dömdes till fem års fängelse för svindlerier och insiderbrott samt att hovrätten frikände Christer Pettersson för mordet på statsminister Olof Palme. Samt mycket mera också. Men ändå är det Berlinmurens fall som rätt så säkert kommer att förbli det man minns allra bäst. Från 1989. Och då var man, som sagt var, med. På plats. DAGENS BOKTIPS blir Minnets eko av Richard Powers (Norstedts, översättning av Hans-Jacob Nilsson). En mycket komplex och mångbottnad romanintrig, skapad av en av USA:s allra skickligaste prosaister, om en man som råkar ut för en neurologiskt komplicerad minnesförlust efter en bilolycka. Han tror exempelvis inte att hans syster är den hon säger. Utan någon som spionerar på honom. En roman långt utöver det ordinarie. Fick mycket välförtjänt National Book Award 2006. Katten Malin håller sig i trim via några dagliga sprinterlopp genom det långa huset. Heja henne! Och om Äventyret fortsätter? Yes. PS. Vad är det man brukar fråga om nu? JO: etta-puff med bildbyline ja! Sånt där som nyhetschefen brukar utlova. Just det ja!
