Nä, det var inte svininfluensan. Det var en släng av en helt ordinär (men ändå tillräckligt svinig) maginfluensa som fällde mig och på så sätt stoppade mig från att skriva förra veckans krönika. Som därmed uteblev. Men nu är det en annan vecka och en annan krönika. Som börjar här. Det stoppades inte några pressar i Sverige när den legendariske amerikanske journalisten Walter Cronkite avled, vid 92 års ålder, tidigare i år. Han var nyhetsankare på CBS Evening News från 1962 till 1981 och kallades inte sällan för "The Most Trusted Man In America". Det Cronkite sade - det litade USA på. Obetingat. Ständigt. Han kollade alltid de nyheter som han berättade om; Vietnamkriget, attentat mot olika Kennedybröder, månlandningen, skandalen med Watergate, så att de inte hade smugit sig in några fel i dem. Så med det i åtanke var det ju lite lätt pinsamt att New York Times artikel om Cronkite, i samband med hans död, innehöll sju felaktigheter. Trots att den hade granskats av fem redaktörer. Vid fem olika tidpunkter. Cronkite hann alltså inte ens ner i graven innan det var dags att börja rotera. Sonen, Chip Cronkite, kommenterade stoiskt debaclet med hänvisning till en skämtsam text som återfanns på ett askfat i föräldrahemmet (och nu blir det engelsk språkövning): - "Just Give Me The Facts : I´ll Mix Em Up When I Quote You". För övrigt känner jag att jag nu återfinns i samma exklusiva sällskap som även innehåller DN-kritikern Jane Magnusson och Expressens Anders Björkman. Vi har nämligen, genom våra texter, fått revyföreställningar nedlagda. Jane Magnusson skrev ett lustmord på en revy som en grupp TV 4-medarbetare uppträdde med. Den hann knappt publiceras innan det var bye bye för revyn. Och för ett antal år sedan avslutade Anders Björkman en syrlig text med orden "vi kan vara säkra på att det här revygänget inte kommer att fira jul tillsammans". Texten publicerades vid Lucia och Björkman fick helt rätt i sin bistra förutsägelse - det var nerlagt med god marginal innan jul. För tiotalet år sedan skrev jag också en revyrecension, efter att ha genomlidit den föreställning som framfördes i en älvdal i vår omedelbara närhet. Dagen efteråt kom ett fax där följande stod: - Tack för kritiken, den var säkert rättvis. Vi ställer oss aldrig mera på en scen. Och det har revysällskapet i fråga heller aldrig gjort. Kollegan på NSD avstod för övrigt helt och hållet från att skriva någon recension. Fegis! (han har slutat och lämnat länet sedan länge). Och så har det återigen hänt. Det som numera så väldigt sällan händer - att jag började bläddra en kväll i en nästan sjuhundra sidor omfattande roman. Och när jag nästa gång blev medveten om omvärlden - så hade jag i det närmaste läst ut den. Alltså - LÄSTIPS INOM KATEGORI HELT EXTRAORDINÄR: De fattiga i Lodz Steve Sem-Sandberg, Bonniers. En helt enkelt alldeles, alldeles, ALLDELES!, fenomenal roman och en oavlåtligt fängslande läsupplevelse, som tar fasta på det judiska ghettot i den polska staden Lodz under andra världskriget och den yttersta förnedringen där - den påtvingade självförintelsen. Ghettot i Lodz var det näst största i Polen efter det i Warszawa. Vid krigsslutet fanns 877 överlevande kvar. Ghettots tyrann var Chaim Rumkowski, en judeäldste (och pedofil) som höljt hjälpte nazisterna. Steve Sem-Sandbergs roman kommer helt säkert att belönas med nästa August-pris. Jag har sällan varit så säker på någonting som det. Malin, kattälsklingen, väljer för sin del helst Sheba. Alla gånger. Med smaker av kalv, kyckling, lax och oxkött finsmakar hon sig igenom förpackningarna och njuter.Helt behärskat.
