OK - så blev det alltså. Hollywoodfrugan Anna Anka och maken Paul lämnade nyligen in skilsmässopappren och Paul har lämnat den gemensamma Anka-villan och den ständigt stelt leende skånskan åt sitt öde. Julaftonsprogrammet, då Anna ska matchas på exakt samma tid i trean som sin namne Kalle i SVT, är dock redan inspelat och vi får väl se vem som vinner den jul-matchen. En femma på koleriske Kalle & Co, under alla omständigheter, mot årets konkurrenslöst mest inskränkta medie-Anka som det härmed alltså aviseras exit för. Någonting som suger rejält (faktiskt ännu värre än Anna A) är det förhandenvarande vädret (eller väderleken, som det då och då heter). Det är verkligen en lek, för närvarande, och man har faktiskt anledning att undra om det är något katastroffilmsscenario som håller på att förverkligas - med slaskhalkiga gator i nästan dygnet runt-mörker och termometern på noll varje morgon när man besiktigar den. Ska det vara på det här viset? frågar man sig förundrat, med ett tydligt referens-eko av soptunne-Sverker från tv-Plus, som gärna får fylla ett antal soptunnor med den ursäkt till pseudo-vinter som vi harvar oss igenom för närvarande. Och svaret blir givetvis - ett tungt nej. Är det den tiden på året då det ska vara en White Christmas i Norrbotten, så ska det vara åtminstone någorlunda mycket snö och så pass med minusgrader så att man har anledning att dra ner kepsen över öronen. Och inte någon tvärlöjlig Skåne-vinter, som man bara blir dyster av. Snöskottningen har jag från och med förra vintern, av vissa logistiska orsaker, helt kopplat bort mig personligen från. Och jag kan säga att jag utan ansträngning bemästrar den abstinensen. Det föll ju mycket mera snö förr. Och det inbillar jag mig inte - det var så. Plogkarmar av manshög höjd och ett antal gångar på gården som skulle skottas. Den till vedboden (nu pratar vi - längesedan) var särskilt trivsam, kan jag livligt understryka. Det eldades med ved då. Och med koks. Särskilt kul när koksen var frusen och fick hackas loss i stycken, som därefter åkte ner i hinken. Veden fylldes i en för ändamålet avsedd korg och bars in. Till en vedlår i köket. Eller också tog man så mycket man orkade i famnen. En så kallad "börda". Och nej: det var inte på 1800-talet som jag nu skriver om. Det var på 60-talet. 1960-talet. Ingenting att gnälla om. Men jag har ingen större abstinens efter det heller. Jag läste någonstans att om man strävar efter lycka, ska man göra en lista över allt som gör en lycklig. Hur lång som helst. Helt individualistisk, självklart. Och så prickar man av den allt eftersom. Eventuellt blir man inte per automatik lyckligare. Men knappast per definition olyckligare heller. Listan kanske till och med hjälper. En lycko-lista kan exempelvis se ut så här: Att le mot någon okänd. Och få ett leende tillbaka. Att få vara tillsammans med goda vänner. Att ligga i sängen och titta ut genom fönstret på snön som faller, i mörkret. Att höra på bra musik på radion eller stereon, i mörkret och gärna mitt i natten. Att få snooza vidare en stund på morgonen. Att se på bra filmer. På bio, på tv, på dvd, till och med på gamla vhs-band. Så ofta som möjligt. Att läsa böcker. Så många som möjligt. Hela tiden. Att kasta en vänlig blick på någon. Och få ett leende tillbaka. Att klappa katten Malin. Och känna henne trycka sig tillitsfullt spinnande mot ens egen mage eller hals. Att kunna kliva upp varje morgon ur sängen, sitta på sängkanten och lyssna på Morgonpasset i P 3 och sedan skruva på sig benprotesen och sätta i gång. Med en ny och kanske till och med helt anmärkningsfri underbar dag. Äventyret fortsätter. Angående katten Malin - se ovan. Äventyret fortsätter.
