Då var man alltså här (i spalterna) och installerad på den redaktionella platsen igen. Och den här gången har jag också lyckats slå mitt eget personbästa: sju veckors obruten semester. Något som jag - faktiskt - aldrig tidigare har varit ens i närheten av. Ledigheten har till en överväldigande majoritet tillbringats i en fridfullt insutten gungstol, placerad på en lika fridfull veranda, med drivor av fridfull läsning inom fridfullt grepphåll och det fridfulla ljudet från radion eller en cd sipprande ut genom det fridfullt halvöppna fönstret. Ofta har jag lunchat eller fikat ute på stan tillsammans med den numera stadgade Katherine och den lilla solstrålen Frida. Ett stort, fint och fridfullt privilegium, även detta. Livskvalitet, helt enkelt. Högerbensprotesen har till övervägande delen skött sig oklanderligt. Bara ramlat av ibland och inte alls, sedan ortopedteknikerna på Sunderbyn beslutsamt fixade till den. På Katherine och Freddans juli-bröllop ute på Brändöskär föll lösbenet i och för sig, lite opsykologiskt, av. När jag med handfast hjälp av två muskulära ordbehandlare fraktades upp till därstädes kapell. Fast även detta löste sig. Slutligen. Och livet lunkade vidare. Utom för somliga. Dystert och oundvikligen. En av Sveriges största skådespelare (bokstavligen!) och därtill en solidarisk kamrat sedan trettiotalet år samt en mycket stor medmänsklig kämpe, vid namn Bernt Ström, gick ur tiden häromdagen. Ni såg kanske dödsannonsen? Personlig, om man säger så. Osentimentalt förklarande det förhandenvarande läget. Skriven av subjektet själv, för säkerhets skull. Bernt Ström tillät sig själv att få bli 69 år. De senaste månaderna led han av fullständigt djävulska smärtor, sedan han (på grund av cirkulationsbesvär) fått amputera höger ben ovanför knäet (ungefär som jag, men hos mig gäller det höger ben under knäet och jag har sluppit allt vad fantom- och andra smärtor representerar samt även depressioner) och något senare plockades även resten av benet, ända upp till höftkammen, bort. Jag var med och hälsade på honom på sjukhuset. Han återfanns vid tillfället utanför detsamma, sittande i en rullstol och kedjebolmande som en fabriksskorsten på sina cigariller. Han föreföll trots allt vara vid gott mod. Var mycket öppen om de omständigheter som fört honom dit han nu var. Men såg inte direkt någon framtid inom protesbranschen. - Var så god, sa han i det han sträckte fram asken med cigariller. Jag slutade för 20 år sedan, meddelade jag och avslutade med att det visste han ju mycket väl. - Man kan ju alltid börja igen, menade han. Lakoniskt. Bernt Ström var associerad med Norrbottensteatern i stort sett sedan starten 1967. Han slutade ett antal gånger. Och kom sedan tillbaka. Igen och igen. Som en mänsklig jojo. Jag glömmer aldrig hans solo-roll i Muggen, från början av 80-talet. Eller hans roll som kock i Lars Molins I afton dans, från långt senare. Eller från film- och TV-sammanhang - rollen som den eftertänksamme kommissarie Rönn i den serie Beck-filmer där Gösta Ekman spelade huvudrollen. Eller Molins legendariska Badjävlar. Och så var han ju med i en av den tidiga Norrbottensteaterns största succér - Pjäsen om Norrbotten. - Vi spelade i byar som inte finns längre, konstaterade han om denna pjäs, om dåtidens utflyttningspolitik. Bland vännerna gjorde han sig känd som en formidabel manufaktör av bakverk och kulinariska fullträffar (jag drabbades aldrig av hans råbifftårta men den lär ha varit genomgod). Men döden drabbar oss alla. Och därför - R.I.P. Bernt Ström! Katten Malin mår dock helt förträffligt och ser hösten an med om inte förväntan, så dock tillförsikt. I fortsättningen kommer denna kolumn att återfinnas just här. På just denna veckodag. Men äventyret fortsätter. Ju.
