Jamen, det var ju trevligt att det var så väldigt många som höll med mig, när jag i förra veckans krönika kastade in en skiftnyckel mellan ekrarna och föreslog en generöst grön och frodig park! Där just nu 39:ans Fritz Olsson-tomt, på Storgatan i Luleå, rivs. Utomlands döper de inte sällan stadsparker efter någon politiker. Varför då inte även här och jag kan då lätt ställa mig bakom KALLE PETERSENS PARK, bara vi slipper parkeringsplatsen eller ännu en förutsägbar skitgalleria. OCH SÅ SKA världens mest inflytelserika musiktidning och även, enligt många och även undertecknad, en av världens allra bästa tidningar alla kategorier - bli digital. Det handlar om den 43 år gamla Rolling Stone som nu, mot betalning, gör samtliga sina gamla nummer tillgängliga. Något som Steven Schwartz, som ansvarar för den gigantiska satsningen, beskriver som att tidningen "tar kontroll över sitt digitala öde" och att tidningens jättelika arkiv är att likna vid "den samlade historien för alla som vuxit upp de senaste 40 åren". Något som är helt korrekt och som Steven Schwartz har fullständigt rätt i. Jag håller i alla avseenden med och kan i sammanhanget då nämna att jag personligen faktiskt ändå inte har något större behov av denna digitala skatt. Jag äger nämligen, instoppade i några garderober hemma, omkring 800 papperstidningar av de omkring 1.100 som Rolling Stone hittills har kommit ut i. Visst är det en pinsamhet att jag inte har ännu flera. Men det var en period under 80-talet och framåt då Rolling Stone helt enkelt inte var så bra och då jag blev otrogen, slängde in den metaforiska handduken och gav upp. Vilket orsakade ett glapp på något hundratal nummer. Resten utgörs av luckor här och där. Jag började köpa Rolling Stone väldigt tidigt; i början av 70-talet, när jag befann mig i slutet av tonåren, och jag blev snabbt så beroende av tidningen att jag beslöt mig för att samla seriöst på den. Så jag fortsatte att köpa den, varannan vecka, läsa och spara den. Högarna växte och ännu mera blev det när jag i ett fanzine, som jag tror var Feber, såg en annons där det stod att ett antal gamla nummer av Rolling Stone var till salu. Jag ringde direkt och fick dem. För en även då mycket billig penning. Säljaren var den sedermera så legendariske (och förra året så sorgligen avlidne) musikjournalisten Lennart Persson, som jag långt senare kom att träffa i samband med en Willie Nelson-konsert (Willie fyllde för övrigt 77 på Valborgsmässoafton!) i Stockholm. När jag påminde honom om vår gamla affär sken Lennart Persson upp och tyckte att det var kul att någon som verkligen uppskattade tidningen hade fått ta över hans samling. Men nog hade han ångrat sig en del genom åren... Men han hade beslutat att allt hans tillgängliga utrymme hädanefter skulle anslås till den ständigt växande skivsamlingen. LENNART PERSSON BLEV aldrig ens 60. Frid och respekt och rock’n’roll. Förutom att vara en alltid inflytelserik och respekterad musiktidning, med genom åren blytunga skribenter som Cameron Crowe, Ben Fong-Torres, Mikal Gilmore, Anthony De Curtis och Chet Flippo på avlöningslistan, så var Rolling Stone, främst under 70- och 80-talen, en av de amerikanska tidningar som satsade hårdast och mest konsekvent på Den Nya Journalistiken. Här skrev Hunter S. Thompson alla sina klassiska Gonzo-reportage. Tom Wolfe, Grover Lewis, Tim Cahill, Timothy Crouse, Jonathan Cott och David Felton också. Och bildjournalistikens okrönta drottning Annie Liebovitz därtill. I mitten av 80-talet fick jag faktiskt audiens hos Rolling Stones grundare och chefredaktör, den karismatiske Jann S. Wenner, i skyskrapan vid Fifth Avenue i New York. Sann minnes-magi. KATTEN MALIN ÄR förresten en magisk vän. Alltid. Och Äventyret fortsätter. Också alltid.
