Jaha, då ska jag tala om vilken vårdcentral det handlade om och vilka läkare vars fel det var, när jag blev av med mitt högra underben och som nu har blivit prickade av HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Inte. Fast jag har väldigt god lust att göra det. Men de dunderklumpar som det här var frågan om bör i vilket fall som helst aldrig komma i närheten av ens en plåsterförpackning i fortsättningen och än mindre försöka placera något sådant på en patient, med sina inkompetenta fingrar. Från den vårdcentral som det här handlar om (och som heter ...) har jag aldrig fått någon som helst antydan till ursäkt. Vare sig från läkarna eller från vårdcentralens chef. I sina skriftliga utlåtanden till HSAN förhåller sig läkarna också tämligen selektivt till sanningen, ljuger som bandhundar, skyller på andra och sidsteppar förtvivlat från de verkliga förhållandena, i största allmänhet. Det är både deprimerande och bitterljuvt munter läsning, som belyser den sida av primärvården där absolut INGEN kan drömma om att ta på sig ansvaret för något som har hänt. En alldeles vanlig eftermiddag i förra veckan, när det ännu var snöfritt och temperaturmässigt nollställt, satt jag i en dryg timme utanför Kulturens hus och såg bilar och bussar och människor förflytta sig åt det ena och även åt det andra hållet. Jag väntade på en färdtjänst-taxi och det händer att man får göra det. Inte mycket att säga om det. Jag satt alltså och tittade ut mot Skeppsbrogatan. En äldre kvinna gick sakta över övergångsstället från Kulturens hus. En bil svängde i låg hastighet från Smedjegatan och jag hann bara tänka att "nej, men hallå - det där går ju för fan inte... !". Och så körde bilen på kvinnan, som slängdes upp som en vante i luften och så smack - ner i asfalten igen. Den yngre kvinnan i bilen kom genast ut och fram till den liggande kvinnan. Frågade antagligen hur det var med henne och hjälpte henna att resa sig upp. De stod stilla ett tag och allt verkade rätt lugnt. Kvinnan som blivit påkörd gick långsamt fram till det elskåp som finns i korsningen, den yngre kvinnan steg in i bilen och körde i väg. Nu blev kvinnan stående vid elskåpet. Höll i sig i det. Ett yngre par kom gående från Smedjegatan, stannade till och frågade antagligen hur det var med henne. Sedan tog de henne under varsin arm och började gå mot Kulturens hus. När de kommit upp för trappan höll kvinnan på att falla ihop och de hjälpte henne till en bänk. En man kom ut och sade att han kunde ringa efter ambulans. Den kom efter drygt fem minuter och jag frågade en ur personalen hur det var med kvinnan. - Antagligen inte så farligt. Chock eller kanske hjärnskakning. När kvinnan sittande på båren bars in i ambulansen vinkade hon lite mot mig. När jag senare kom till jobbet blev jag uppringd av polisen och fick lämna en vittnesredogörelse. - Såg du bilnumret? frågade polisen och jag svarade nekande. Det var för mörkt. Incidenten slutade alltså någorlunda lyckosamt. Men om bilens hastighet varit större hade det sannolikt gått spikrakt åt helvete. Vilket det alltså inte riktigt gjorde nu. Men det var väldigt mörkt och kanske skulle ett trafikljus behövas här. En vanlig eftermiddag, utanför Kulturens Hus. VECKANS LÄSTIPS: Utan ett ord av Linwood Barclay (Kabusa, översättning av Elisabeth Fredholm) Mamma, pappa och storebror försvinner spårlöst en natt. Och förblir borta. Fjortonåriga Cynthia blir kvar och glömmer aldrig vad som hänt. Och detta är något av det mest spännande jag har läst. Katten Malin hälsas till av väldigt många. Det uppskattar hon (och husse också !). Och äventyret styr in i mörkret. Och ... fortsätter ...
