Nu är det alltså nästan över - det som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin redan för ett halvår sedan osentimentalt karakteriserade som ett "skitår". Saknat av väldigt få, känns det som (?). Själv expanderar jag gärna det påståendet och låter det beredvilligt gälla hela det decennium som vi nu mycket snart också lämnar bakom oss - 00-talet: vilket skit-decennium! Åtminstone för mig personligen. Det ska bli så fint att tio år framåt få skriva "10" i stället för "0"-något! Nu lämnar jag alltså bakom mig ett decennium sprakande och sjudande av nära döden-upplevelser, döds- och panikångestattacker, posttraumatiska ångestsyndrom, depressioner, dödsfall och diverse annat elände också. Jag har inte lämnat något nyårslöfte sedan jag lärde mig att försvara mig själv, men jag kan så här i decenniets allra sista skälvande dagar faktiskt ändå få lämna ett mycket seriöst helhetslöfte: Jag lovar och svär att efter allra bästa förmåga alltid vara en så god medmänniska och kamrat som rimligtvis kan tänkas och begäras. Det löftet lovar jag alltså högtidligen att göra allt i min makt för att hålla. Och så säger jag som gamle försvarsministern Torsten Nilsson gjorde en gång, sedan han kommit hem igen efter ett krävande statsbesök i Finland: - Det jag minns av det här besöket, kommer jag aldrig att glömma. Som sagt: det som jag här minns av 00-talet kommer jag aldrig att glömma. Exempelvis detta - utan några som helst krav på fullständighet: Terrorattacken mot World Trade Center, den 11/9 2001. Jag hörde de första nyheterna hemma på radio om att ett flygplan hade flugit in i det ena WTC-tornet. Det var mycket summariska rapporter. Sedan åkte jag buss i cirka 20 minuter till jobbet och när jag gick in på redaktionen hade allting redan fullständigt brakat loss och på tv visades hur det andra tornet störtade samman. Jag satte mig för att ringa den på Manhattan bosatta fotografen Annelie Adolfsson, från Luleå, och sedan jag ringt säkert över hundra gånger så kom jag, mot alla odds, faktiskt fram och hon gav sig i väg till katastrofområdet och tog exklusiva bilder som hon sedan sände över till oss. Tsunamin som drabbade Sydostasien under julhelgen 2004, sitter också skoningslöst fastspikad i minnet. Jag hade nyhetsjour på annandagen och ringde UD:s jour för att kolla om några norrbottningar befann sig bland de förolyckade. Därefter var jag ledig och då började den fullständiga vidden av katastrofen gradvis uppenbara sig. Men jag glömmer aldrig bilden av den höghushöga jättevågen som bara störtar sig in över en strand. Den förekommer regelbundet i mina mardrömmar. Den världsomfattande ekonomiska kraschen, Ingmar Bergmans, Astrid Lindgrens och Michael Jacksons död samt diverse vidriga brottsfall (mordet på lilla Engla, mordet vid stenbron i Gällivare, med flera) trängs också med varandra om minnesplats. Och de här är de bästa TV-serierna från 00-talet: 1: The Sopranos. Excellent maffia-dramatik från New Jersey med massor av minnesvärda karaktärer samt dito one-liners. 2: The Wire. Den förmodligen (nej, säkert!) allra bästa polisserien någonsin. Brott och straff och korruption i Baltimore, skildrat på ett knockout-bedövande bra och absorberande sätt. 3: Lost. Konsekvent genomförd tidsresedramatik, med flera twister än någon kunde räkna sig fram till. 4: 24. Fem omgångar och minst tre av dem var svårt nervuppslitande spänningsmaximerade. Kiefer Sutherland hade det han gjorde som den energiske agenten Jack Bauer, som aldrig någonsin ens fick besöka en toalett. 5: John Adams. Hypervälgjord och dito intressant amerikansk historielektion, med Paul Giamatti som landets andre president. Katten Malin har troget jamat och hängt med genom hela decenniet och blir förhoppningsvis kvar länge, länge än. Lika länge som Äventyret fortsätter = MYCKET LÄNGE. Härmed: Det allra gottigaste GOTT NYTT ÅR som bara tänkas kan !
