MÅNGA TRODDE NOG att han var död sedan rätt lång tid tillbaka. Men han levde och fortsatta att leva, i ilsken och självvald isolering i sin stuga uppe i den lilla ensliga delstaten New Hampshire i nordvästra USA, till han faktiskt dog på alldeles riktigt i dag, för en vecka sedan. Ingressen avser författaren J.D. Salinger (initialerna står för Jerome David) och han blev hela 91 år. Må han vila i frid. Salinger förblir allra mest förknippad med en enda roman, den 1951 utkomna Räddaren i nöden (The Catcher In the Rye), som översattes till svenska av Birgitta Hammar några år senare och som står sig tämligen orubbligt som läsupplevelse betraktad. Denna roman, som handlar om ynglingen Holden Caulfield och hans kringdrivande i New York några vinterdagar sedan han avvikit från sin skola, och de livsfilosofiska och existentialistiska tankar och funderingar om allt möjligt som trängs i hans överhettade huvud, kom under flera decennier att betraktas som en "ungdomsbibel" och som en mer eller mindre obligatoriskt nödvändig läsning för "alla" mellan 15 och 25 år. Räddaren i nöden ansågs som en mycket kontroversiell roman, på grund av sitt delvis provocerande innehåll och osminkade språk. Det ryktet har den ännu och den är fortfarande förbjuden på biblioteken i ett antal delstater. Att notera är att en pocketupplaga av Räddaren i nöden återfanns i ytterrocksfickorna hos såväl John Lennons mördare Mark Chapman som hos John Hinckley, som i början av 80-talet misslyckades med sitt attentatsförsök mot den dåvarande presidenten Ronald Reagan (som han utförde som ett slags vedervärdig hederstribut till skådespelerskan Jodie Foster). Vad det säger om Salingers roman har jag definitivt ingen åsikt om. Salinger avskydde all uppmärksamhet som Räddaren i nöden väckte och drog några år efter dess publicering upp till stugan i New Hampshire, där han sedan förblev. Intill sin död. Såvitt känt är har han inte publicerat någonting alls sedan 1965, då tidskriften The New Yorker tryckte en novell. Det finns mycket få och inga alls nytagna fotografier av honom. Salinger hade på 40-talet ett förhållande med dramatikern Eugene O’Neills dotter Oona (hon gifte sig senare med skådespelaren Charlie Chaplin) och har tydligen varit både gift och skild samt alstrat ett antal barn också. Det har kommit halvspektakulära böcker från folk som haft anställning hos honom som vaktmästare och hushållerska. Salinger har aldrig tagit emot besök eller låtit sig intervjuas. Så vitt man vet, i alla fall. Vad som nu efter hans död kan återfinnas i hans arkiv, i form av opublicerade manuskript och diverse annat, är många inom den litterära förlagsvärlden nu mycket spända och förväntansfulla på. J.D. Salinger var en självvald och tydligen även mycket vresig eremit, som aldrig kompromissade om någonting och inte heller brydde sig om någonting. Alls. Vid en jämförelse skulle man kunna säga att Greta Garbo var en PR-sugen exhibitionist. Han skrev även andra böcker, som Franny och Zooey och Seymour samt Res takbjälken högt, timmermän! och hans noveller om den egensinniga judiska familjen Glass betraktas av kännare som minst lika bra som Räddaren i nöden. Den senare fick för övrigt en efterföljare härom året, då svensken Fredrik Colting lät publicera Coming Through the Rye - 60 Years Later. Något som Salinger själv var väldigt lite förtjust i och han lyckades få boken stoppad i USA. Ärendet väntar nu på slutgiltigt avgörande hos en amerikansk domstol. Kattälsklingen Malin rusar minst en gång per dag genom hela det långa huset. Fram och tillbaka. Målmedvetet. Heja Malin! Och visst fortsätter äventyret. Nu kanske mera än någonsin. Till och med.
