FÖR SIN EGEN del minns alltså Majestätet uppenbarligen ingenting alls. Han har aldrig varit någonstans där det skulle kunna vara olämpligt att vara (för en person i hans ställning), aldrig någonsin uppträtt opassande heller, han är helt enkelt så vit som någonsin en snödriva kan vara.
Majestätet Carl Gustaf förnekar alltså - allt. Inga porr- eller sexklubbsbesök. Någonstans. Någon gång. Han förnekar - rubbet.
I den mycket uppmärksammade intervjun med Tidningarnas Telegrambyrå (TT) demonstrerar han tydligt konsten att inte kunna svara klart och tydligt på - någonting alls. Han uttrycker sig (medvetet eller omedvetet vet ingen utom han själv) inkonsekvent, trassligt och förvirrat, om i princip allting.
I förbifarten krossar och ignorerar han också sin över halvsekellånga vänskap med Anders Lettström som för Majestätets skull, men inte alls på uppmaning av denne, har haft kontakt med kriminella kretsar angående fotografier som Majestätet hävdar att de inte finns och som i alla händelser "ingen har sett".
På frågan om Majestätet Carl Gustaf och Anders Lettström på något sätt skulle kunna närma sig varandra igen svarar han så här:
- Kanske inför döden någon gång, kanske.
Det var två veckor sedan de senast sågs. Nu - aldrig mera. Hygglo.
Och uppenbarligen saknar Majestätet alla känslor även för sina andra gamla vänner, bland dem de bägge frejdiga pojkarna "Noppe" Lewenhaupt och "Aje" Philipson.
Tillfrågad om sådana känslor svarar han bara, på ett kallsinnigt vis:
- Känslor?
Som om han, helt enkelt, inte känner till innebörden av ordet i fråga.
NÄR JAG LÄSER igenom det här stycket av TT-intervjun faller det mig i minnet ett uttalande av den vid det engelska universitetet i Cambridge utbildade och sedermera som spion för Sovjetunionen värvade Kim Philby, som försäkrade att han betydligt hellre skulle förråda sitt land än han skulle förråda sina vänner.
Men vänskap betyder uppenbarligen mera för vissa än för vissa andra (men därmed ursäktar jag givetvis inte spioneri och gör inte heller någon jämförelse mellan detta och detta andra).
Helt klart torde det i alla fall vara att Majestätet Carl Gustaf bara målar in sig allt mera desperat i det hörn, som han nu tycks ha allt svårare att komma ut från. Vad gör han om de omtalade bilderna faktiskt offentliggörs och visar sig innehålla just det som de sägs innehålla? Hur slingrar han sig ur det: med ännu en strategisk minneslucka?
Flickfotografen Bingo Rimér kommer nu också med en reviderad utgåva av sin för några år sedan publicerade bok, där det i ett nyskrivet kapitel hävdas att Majestätet var stupfull på en fest där det förekom top less-dansöser och stod och höll i sig i en bardisk och vägrade att gå ut till den bil, där en rasande drottning satt och väntade.
Detta påstår alltså Rimér. Och bara påståendet om något som detta är ju djupt störande.
Kanske skulle det nu vara väldigt lämpligt att Majestätet Carl Gustaf överlämnar regentskapet till prinsessan Victoria och - äntligen - övergår till den verksamhet som han i hela sitt liv har längtat efter att få praktisera - den som grävmaskinist.
Men i den professionen förekommer det ju inte så väldigt många "kaffeflickor" (något annat som Majestätet säger sig ha absolut noll vet- eller kunskap om).
En sak är i alla fall väldigt säker: Majestätet saknar komplett all begåvning för att besvara professionellt rakt ställda frågor och: ingen monark har någonsin förekommit i ett så förvirrat sammanhang som i denna TT-intervju.
KATTEN MALIN LIGGER mest och avvaktar. Vaksamt. Men lurigt.
Och för oss alla går ÄVENTYRET VIDARE.