OCH NÄR VI ändå är inne på summor - såg jag att mannen från Smedsbyn som eliminerade sitt barns mor med en bultpistol, fick sitt straff sänkt i Hovrätten: 12 år. Samt 50.000 kronor i skadestånd vardera, till några anhöriga.
Om inte något slags försäljning av egendomar eller liknande äger rum kan det dock bli stora svårigheter att få ut det där skadestånden. Det man tjänar i fängelset är ju inte mycket. Han som höll på att slå ihjäl mig; vid ett civilkurage-ingripande för några år sedan, dömdes att betala 50.000 kronor i skadestånd till mig. Det var 2006. Det återstår fortfarande 15.000 kronor att betala mig. I det år vi befinner oss i nu, har jag inte fått ett endaste öre. Större skulder hos förövaren har prioriterats av Kronofogden. Om vi jämför med Norge så är det så att att staten betalar ut alla skadestånd där. Direkt, sedan domen vunnit laga kraft. Sedan får förövaren bli skyldig staten pengar. Varför inte här också? Tja, fråga förslagsvis Brottsoffernämnden i Umeå. För övrigt den enskilt allra mest byråkratiska inrättning som jag någonsin har varit i kontakt med. Men alldeles klart är det något seriöst fel i systemet. Det kan vi i alla fall vara alldeles överens om. Eller hur?EN KVINNA MED rullator, på baksidan av Smedjan, får för ögonblicket representera folkets röst:
- Skriv nu i Kuriren att vi äldre i Luleå vill ha ordentliga stolar att sitta och vila oss i, inne på Smedjan! Som det var förr. Inte de där plastfåtöljerna, som man inte tar sig upp ur. Och vi vill ha det - nu! Uppfattat. Utfört.AKUT LÄSNING: NYA numret av musiktidskriften Sonic, där den verkliga kommando-texten är de 16 djupinitierade sidor som Pierre Hellquist författat om country-ikonen Merle Haggard.
Det som verkligen uppgraderar texten till starkt beundransvärt är ändå de närmare 70 individuella recensioner som Hellquist också har lagt in, om Haggards samtliga plattor från början av 60-talet och fram till dags dato. Man drar bara djupt efter andan; detta är internationell standard-klass! OCH SÅ ÄNNU ett värdefullt läs-tips (att adderas till den oktett som jag fyllde ett uppslag i gårdagens tisdagstidning med). Ännu så länge tycks det bara vara Markus Larsson i Aftonbladet och jag som har upptäckt den virtuost begåvade amerikanske kriminalroman-författaren Don Winslow. Det räcker väl, i och för sig, men vi hoppas ju också på ännu många tusen läsare av detta veritabla ess. Nu har i alla fall Winslows senaste (efter den ilsket begåvade I hundarnas våld, 2009) alldeles just kommit på svenska och helt klart och nödvändigt är att ni så snart som möjligt ska skaffa er och intensiv-läsa denna Frankie Machine (Voltaire Publishing; översättning Ulf Gyllenhak). Detta är nervigt, dynamiskt, muskulöst. I ungefär lika stora proportioner. Berättelsen om den gamle pensionerade mafioso-mördaren Frankie, inte direkt någon medlem i PRO, är obönhörlig så det räcker till. Det talas om en film, med Robert De Niro i rollen som Frankie. Den väntar vi bara på. Och lilla kattvännen kolsvarta Malin spinner så belåtet medan sommaren bara fladdrar vidare och: Äventyret fortsätter (och fortsätter och...och...och...).