I Östtyskland kallades den för "den anti-fascistiska skyddsvallen", medan Västtyskland helt osentimentalt refererade till den som "Berlinmuren". Vad den än kallades för så nedmonterades den och försvann för just i dagarna 20 år sedan. Jag var på plats där i Berlin då; det närmaste jag någonsin har kommit historiens tungt obevekliga vingslag. Fotografen Roland S. Lundström och jag åkte till Tempelhof-flygplatsen i Berlin med ett propellerplan från Pan Am. Vi stannade där i (vill jag minnas) fem dagar och hann under den tiden passera fram och tillbaka genom den legendariska gränsövergången Checkpoint Charlie, äta några knackwurst & surkål middagar med bier, vara med om hur dittills tillslutna övergångar öppnades, prata med människor som inte hade kunnat träffa varandra på 28 år och jag fick slutligen också låna en liten hacka och hängde - bokstavligen - på muren och klöv bort smärre stycken av den. Omkring oss skrek och sjöng öst- och västmedborgare av oreserverad lycka och glädje, drack och bjöd på Gluhwein så att det skvätte och sjöd över, kände i flera avseenden än ett enda inte längre av några som helst gränser alls. På hemvägen frågade tullen vad det var för stenstycken som jag hade i fickorna? - Berlinmuren, svarade jag, beredvilligt. Och det tyckte de var helt OK. För ännu längre sedan än så, när jag just hade fyllt 15 år, fick jag för mig att jag skulle upprätthålla släkttraditionen och gå till sjöss. Min morfar, som var från Norge och hade seglat i väg på den sista seglatsen drygt tio år innan jag anlände till det jordiska, hade rymt till sjöss när han var tolv år (senare delen av 1800-talet) och var sedan borta i bortåt 20 år. Utan att höra av sig något alls. Däremot säger släkttraditionen att efter hans rymning till sjöss som oförvägen tolvåring så hindrade inte hans föräldrar någon av hans åtta bröder. Alltså gick alla åtta till sjöss. Några av dem blev till och med sjökaptener. Så jag tyckte att jag hade ett och annat att svara upp till i den vägen. Jag besökte alltså den sjömansförmedling som då för tiden fanns i Luleå, visade papper på att jag hade fyllt 15 och blev anvisad ett fartyg som skulle anlända till Narvik. Dit skulle jag åka och mönstra på, som obefaren jungman. Men det krävdes också en underskrift av morsan. Och hon vägrade. I sten. Hon blev helt enkelt så jävla arg som jag knappast hade sett henne. Vare sig förr. Eller senare. Hon skällde ut mig, frågade om jag hade blivit tokig eller om jag möjligtvis planerade att göra henne tokig? Och bönföll mig att ändra mig. Så - då gjorde jag det. Och därmed var den spirande sjömanskarriären över. Innan den ens hade börjat. Och det var nog lika bra det. Hade jag verkligen blivit sjöman så hade jag nog knappast blivit journalist. Och då hade ni ju aldrig fått läsa exempelvis det här ... Men mitt intresse för litterära sjöskildringar har aldrig brutits och därför blev jag glad så att jag nästan gick sönder när jag fick den stora, fina, mycket informativa och överväldigande fint layoutade boken Sjölivets berättare, med Ove Allansson som redaktör (Tre Böcker förlag) i min hand. Här berättas det om - samt citeras ur 515 böcker av - 312 svenskspråkiga sjöskildrare. Här blåser äventyrets vind och namn som Nils Fredricson, Georg Uhlin, Eric S. Alexandersson och Anderz Harning flyter förbi. Samt Karl Staf, som jag något lite lärde känna när han på 196o-talet satt på Norrskensflammans vind och översatte Pravda, åt camembert och drack rödvin. En rakryggad kämpe med obruten partidisciplin. Han hade varit med om MYCKET mera än han ens ville prata om. Nåja - detta är ETT STORT LÄSTIPS! Och katten Malin - vad med henne? Enbart gott. Alla hälsar till henne. Staffan Westerberg har signerat en affisch till henne. För visst är det så att: Äventyret fortsätter.
