I går var det höstdagjämning, i söndags fyllde Bruce Springsteen 60 år och i måndags blev Leonard Cohen 75 och lika många år fyller P-O Enquist just i dag, onsdag (åtminstone de två senare har jag haft nöjet att träffa). Och vidare: det ligger en dunkel arom av desinfektionssprit över alltihopa. Men det är ju bara 94 dagar till julafton. Så är det. Och så har det kommit en bok om och med (epistlar, annonser, med mera) Grant Clifton Evenholt Fexmos rapporter. Och det sistnämnda kan ju behövas. För visst har vi ju ett ständigt behov av kufar och numera existerar det inte så väldigt många av den varan. Återfödseln är ju inte heller av den riktigt övergripande sorten, om man så säger. Clifton Fexmo kvalar dock definitivt in i den ligan av kufar (OBS - detta är menat som ett uppriktigt beröm och ingenting annat!) och att Peo Rask och Peter Sundström (som ställt samman boken) refererar till honom som "den förste bloggaren" är helt rock’n’roll med även mig. Förr i tiden (jag har många minnen av Clifton men de allra flesta lämpar sig tyvärr inte för tidningstrycket) hette han Eriksson i efternamn. De inte helt vanliga förnamnen avslöjar en viss faiblesse för endera veckotidningar eller amerikanska biofilmer hos förmodligen hans mamma. Och man kan tänka sig skådisarna Cary Grant och Clifton Webb som mycket möjliga inspiratörer. Men i fallet Evenholt har jag faktiskt inga som helst rön. Någon skådespelare som heter så har jag aldrig hört talas om. Och inte heller inom någon annan yrkeskategori. Jag drar mig utan någon som helst svårighet till minnes Clifton (då för tiden alltså Eriksson) när han alltid bar stilettspetsiga myggjagare och en nogsamt uppbyggd tuppkamsfrisyr. Det var innan han började "blogga" och skriva långa brevepistlar utan radavstånd. Till Vägverket och kommunalråd. Och min absoluta ståndpunkt är alltså att kufar som Clifton verkligen behövs och absolut bör hedras. Visserligen har han i uppemot 20 år trott att jag varit anställd på Norrländskan men ... sånt får man ta. Och när vi ändå är inne på bokavdelningen - först ett lästips och sedan ett till: LÄSTIPS 1: Döda vita män Johan Hakelius (Atlantis). En roande och kärleksfullt originell bok, sprängfylld med sköna kufar och fullblodsexcentriker. Dock endast strikt engelska sådana. Journalisten och kolumnisten Johan Hakelius, som är långvarig och förmodligen obotlig anglofil (han klär sig också som om han alltid skulle ut på rävjakt), skriver insiktsfullt om sådana som författaren Anthony Powell, fascistledaren och adelsmannen Sir Oswald Mosley, skådespelarna Sir Alec Guinness och Sir John Gielgud, författarfirman Evelyn och Auberon Waugh (far och son) och 1984 och Djurfarmens upphovsman, George Orwell, som faktiskt var som en regelrätt figur i en Wodehouse-roman, även han. Och i sin himmel ler säkert journalisten Jolo, som hade god reda på galna britter även han. LÄSTIPS 2: Mitt liv Michael Parkinson (Norstedts, översättning Erland Törngren) Deliciöst avspända och dito avkopplande memoarer från den (med all rätt - han höll i gång i över 30 år!) legendariske engelske TV-pratshow värden och journalisten Michael Parkinson - mest bekant bara som "Parky". I sina shower hade han "alla" som gäster (utom, till sin hejdlösa och enorma grämelse, Frank Sinatra) och han minns och delar generöst med sig av sina minnen av en aldrig sinande ström celebriteter. Här materialiserar sig också ett gäng galanta engelska excentriker, som den formidable gamle aktören Sir Ralph Richardson, som "ingen intervjuare skulle ha kunnat hitta på någon taktik för att få honom att följa den kurs man stakat ut", och poeten W.H. Auden, "vars ansikte var så fårat att jag kan svära på att det låg damm i några av sprickorna". Stor läsfest, som synes! MEN INTE DIREKT: Ur facklig synvinkel 65 år med Metalls verkstadsklubb i Luleå 1943-2008 Mauritz Magnusson. Många intressanta gamla bilder och ett överflöd av fackliga minnesstråk. Kamp och segrar, samt förluster, inne på NJA/SSAB:s område. Men alldeles för få av de riktiga gamla järnverkshårdingarna, de som cyklade fem och fem i bredd till verket och rökte häftigare än den högsta industriskorstenen, kommer till tals. De finns inte så många kvar, tyvärr. Men det fanns ju! Katten Malin springer ihärdigt ett gatlopp varje kväll genom huset. Målmedvetet. Heja hon! För Äventyret går ju - obevekligen - bara vidare.
