Vi talar rätt mycket väder på jobbet. Därmed skiljer vi oss inte från andra. Snacket tilltar när våren närmar sig och alla har sin egen favorit bland alla vädersajter som kan hittas på nätet. Inte för att någon litar på prognoserna, särskilt inte när de är goda.
Våren ja, den kan man missa i Norrbotten om man blinkar. Som i år, då blev vi till och med blåsta på försommaren då vintern gick direkt till sommar utan att passera gå. Och just när det hände befann jag mig på Sicilien. Så går det när man vänder Botnia ryggen några dagar, man återvänder till något annat än det man lämnade.
När vi åkte var det för kallt för kavaj, när vi kom hem var det för varmt. Och nu är det åter för kallt – den kortaste kavajsäsongen jag upplevt. Kavaj är annars ett praktiskt plagg (gott om fickor) men den funkar inte så ofta i Norrbotten.
Ett mer slitstarkt sommartecken är svalorna som kommit åter till mitt lantställe (det låter lite finare än fritidshus).
På Sicilien finns det också gott om svalor. Inte för att jag begriper vad de har där att göra, är det inte här de ska jaga mygg så här års (vilket kan behövas!). Och om de lika gärna kan häcka vid Medelhavet varför flyger de då hundratals mil tur och retur varje sommar? Inte för att jag kan kritisera dem för det, en kärlekssemester i Norrbotten i juni är svår att överträffa.
Jag gillar svalor och att studera deras flygkonst. På Sicilien fick jag faktiskt chansen att göra det från en annan vinkel än vad man vanligen kan, nämligen uppifrån. Inte för att svalorna flög särskilt lågt där utan för att vi bodde så högt. Jag kunde sitta på balkongen och titta ned på både svalor och duvor som virvlade runt under mig utmed stup och branter.
Annars är väl Sicilien inte så annorlunda. Lite mer kuperat kanske och fler utlänningar. Det var ont om kinakrogar och hamburgarsyltor men pizzerior hade de fått där med.
Vi hade vulkanen Etna inom synhåll från vårt viste. Den är för övrigt aktiv, eller hon som lokalbefolkningen säger. De kallar Etna den gamla damen men hon var ingen riktigt fin dam kan jag tycka, hon släpper sig i tid och otid och hennes fisar luktar svavel. Röker gör hon också.
Inget av detta faller mig särskilt i smaken men de kompenserade mig genom att vara riktigt bra på fisk, skaldjur och lamm.
Och canole är riktigt smaskigt. Jag hade smakat en canole i Little Italy på Manhattan men de var faktiskt bättre i original. Det var en liten upplevelse, alla var bakade efter ett recept från ”gamla mamma”, något jag tror det hade varit ofint att öppet ifrågasätta. Om man undantar den jag åt i New York så har jag bara sett canole ätas förr, i alla maffiafilmer ni vet. Där var det närmast en ritual att fira alla livets tillfällen med en canole. Det gällde även vid dess slut – ”eat your canole and then you must swim with the fishes”.
Undrar om den sista canolen smakar lika bra som den första – särskilt när man vet att det är numero ultimo.
Vid hemkomsten fick vi värmeslag, inte så att vi frös där vid Medelhavets rand men ändå.
Det var bara att anamma de motsägelser som gör vår del av världen unik – i den yttre skärgården simmade isflaken och i den inre simmade jag.
På samma dag.