”Hej. Jag kommer från Telia och undrar om ni ska ansluta er till fibernätet. Sista dagen att bestämma sig är ju den 2 juni så…”.
Därefter gör han en paus, den välkammade och vänlige unge mannen som står utanför vår ytterdörr. Jag gör mitt bästa för att försöka styra in en matkladdig tvååring in i badrummet med ena handen, samtidigt som jag håller en skrikig bebis på min andra arm. Det går så där. Tvååringen slinker ur mitt grepp och tittar nyfiket på besökaren. ”Nja, alltså, vi funderar fortfarande. Men tack ändå”, säger jag och börjar dra igen dörren. Han börjar säga något men avbryts av dörren som slår igen framför näsan på honom när jag ska hindra tvååringen från att smita ut i strumplästen. Och hur som helst, vi hade vid tiden för hans besök minst fyra-fem dagar på oss att fortsätta fundera (läs vela). Det är bara det att val av internetleverantör, bandbredd eller vilken teknik som ska se till att vi kan surfa optimalt bara är några av alla till synes oändliga antal val som vi ställs inför i vår närmaste vardag. Och det får mig att stundtals vilja skrika högt och lägga mig helt i händerna på något slags tvångsförvaltare som kan styra upp och välja åt mig.
Sociologen Erich Fromm skrev 1945 boken Flykten från friheten. Boken fanns med på litteraturlistan någon gång under min tid som universitetsstuderande och sanningen att säga minns jag bara brottstycken ur hans resonemang (och tack till Wikipedia som fyllde i några luckor). Fromm menade att människor som sluppit undan förtryck och blivit fria individer samtidigt upplever både osäkerhet och rädsla för just denna frihet. Det kan få till följd att antidemokratiska massrörelser får fäste.
Nå. Jag vill givetvis leva i en demokrati och ser det som en fullständig mänsklig rättighet. Men jag kan bara konstatera att all (val)frihet inte bara är av godo. Jag ska villigt erkänna att det orangefärgade kuvertet som årligen berättar hur min ekonomi som pensionär delvis ska se ut får ligga oöppnat i veckor. Välja fonder hit och dit och läsa på och sia om framtiden, nej tack. Jag orkar inte. Paradoxalt nog brukar jag tänka att jag som pensionär ska vara en fräsig tant som reser jorden runt och alltid har en fin champagne på kylning. Men med min totala brist på engagemang i hur mina pensionspengar förvaltas lär det snarare bli blodpudding på bordet istället för gåslever. Men blodpudding är i och för sig inte det sämsta och gåslever är rätt överskattat.
Beslutsvåndan lurar ständigt bakom hörnet, ett simpelt besök i matbutiken räcker för att locka fram den. I dag måste vi vara medvetna som konsumenter, fel val av livsmedel kan innebära att vi handlar oetiskt, förstör miljön eller får i oss något som vi inte räknat med, som hästkött eller konstiga tillsatser. Det gäller att läsa på och hänga med och att handla mat kan bli ett hyfsat tidskrävande projekt.
Jag tillhör inte dem som får svårt att välja redan i godishyllan, utan plockar beslutsamt åt mig en Daim, en Coco och två Fransk nougat när butiken jag handlar i erbjuder fyra dubbla stycksaker för en tjuga. Fransk nougat är till maken, vars godisvanor är så konservativa att den valfrihet han faktiskt har knappt utnyttjas alls.
Själv skulle jag tröttna fort på Fransk nougat, men inom andra områden vore det befriande med bara ett givet alternativ, där utdelningen är densamma till alla och ingen riskerar att sätta sig i skiten bara för att de råkar välja fel. En inskränkning i valfriheten, javisst. Men för oss velpellar som inte orkar tänka själva för jämnan vore det faktiskt en befrielse.