För några år sedan besökte jag klostret La Tourette utanför Lyon, ritat av den schweiziske arkitekten Le Corbusier. Det är en imponerande brutal och genomtänkt betongkloss mitt i landskapet. Le Corbusier hade en vision om att bygga städer för människan och på klostret skulle munkar och besökare få rum att rymma mer i sitt liv. För så är det paradoxala sambandet: Genom att begränsa perspektiven vidgar jag dem. Varje rum hade en balkong med sidoväggar så att din blick inte kunde flacka över hela vidden. Och på takterrassen fanns höga stenmurar så att du fick lägga dig på rygg och beskåda himlen. Vidvinkel var inget för Corbusier.
Jag har bytt jobb, arbetar nu som kommunikationschef i Svenska kyrkan. Det är enormt inspirerande - jag lär mig mer och minns kunskaper jag trodde jag glömt. Ett sådant är det internationella arbetet som en självklar del i Svenska kyrkans identitet. Kyrkan är alltid mer.
Grunden för kyrkan är helhet - världen som en kropp där alla delar behövs och hör samman. Ögat kan inte säga till handen, jag behöver dig inte, för att nu citera Paulus. Detta är inbäddat i kyrkans uppdrag, det är inte något som vilar på enskilda insatser. Engagemanget lever i ett sammanhang som är starkare än varje enskild del.
Jag minns också Inger Aasa Marklund, som arbetade som internationell sekreterare i Luleå stift fram till sin död i en olycka 2006. Vi skrev böcker ihop och jag minns hennes självklara glöd och hur det lilla alltid bottnade i det stora, det lokala i det globala. Och tvärtom. En fråga vi jobbade med var hur människors engagemang ska kunna vidgas så att det inte bara knyts till en enskild, konkret insats som jag själv rent fysiskt kan se resultatet av. Att motivet till solidariteten inte bara bygger på min egen upplevelse av mening utan också på tillit till organisationer som skapar hållbara sammanhang. Mitt bidrag som en del i något större.
Världens barn, Radiohjälpens största kampanj, samlar 21 hjälporganisationer i gemensam riktning. Det som förenar dessa seriösa organisationer är att engagemanget bottnar i värden som bär över tid och bygger på djupa relationer med människor och lokala organisationer på plats. Stödet finns kvar även när världens ögon riktas åt ett annat håll. Engagemang och uthållighet är inget fritt tillval, det är en förutsättning.
Livet är mer än mitt. Den insikten är en glädje, för när jag tar in världen utanför min egen så berikas jag av andra dofter, färger, kulturer och kunskaper. Men insikten är också ett ansvar. En försvinnande liten minoritet, som vi tillhör, förbrukar en förbluffande stor majoritet av jordens resurser. En av mina hundralappar räcker till rent vatten i en månad för 160 hushåll. Femtio spänn till och jag har säkrat en grönsaksodlingskurs för en bonde. Världen är större än vår, livet mer än mitt.
Vad har detta att göra med Corbusiers arkitektoniska tankar om att begränsa perspektiven? Ja, kanske handlar det mer om fokus. Att inte försöka fånga allt i ett ögonkast utan istället rikta blicken bortom mig själv. Låta min länk till "den andre" få fäste i mitt hjärta. Säkra samhörigheten.
Nu lever vi i fastan och flera hjälporganisationer erbjuder seriösa kanaler. Tillsammans kan vi skapa en våg av engagemang. Våra gåvor gör skillnad på kort och lång sikt. Och livet förändras både för den som ger och tar emot.