Jag har 1.500 meter till jobbet och de avverkas till fots. Det är inte någon större fysisk utmaning men den räcker för att fylla systemet med syre varje morgon och rensa slaggen ur skallen när stegen bär hemåt. Det ger dessutom goda tillfällen att se stadens trottoarer, något som kan vara väldigt omväxlande.
Det som varierar mest är våra fastighetsägares vilja att fullfölja sina plikter när det gäller snöskottning och sandning. Knallar man dagligen samma sträcka år ut och år in så lär man sig var man ska och inte ska gå när snö och halka slår till. En del fastighetsägare tar sitt ansvar men vid nästa gathörn kan man drabbas av snö i skorna bara för att näste husägare låtsas som om det är kommunen som ska hålla trottoaren framkomlig.
Men å andra sidan, om nu allt går åt pipan på fredag enligt den senaste undergångsprofetian så är det ju inte stor idé att skotta trottoarer.
Och lite snö i skorna gör inte heller så mycket, om det blir så.
Ska nu hela världen gå under är det trösterikt att tänka att det sker samtidigt. Ett snabbt slut som drabbar alla lika - jag skulle kunna leva med det.
Ibland fladdrar man ut i tillvaron som ett löv i vinden och det är svårt att styra vart man hamnar.
Och det kan bli lite för mycket av det goda även om jag gillar att röra på mig - det sägs ju att mossa har svårt att fästa på en rullande sten. Det blir som med Fingal Olsson: Han rör sig - han kan knappast vara död.
Av skäl som delvis stod utom min kontroll färdades jag sträckan Luleå-Kiruna-Luleå-Stockholm-Oslo-Edinburgh-Newcastle-Sunderland-Edinburgh-Köpenhamn-Stockholm-Luleå på tio dagar. I vissa fall besökte jag mest flygplatser och järnvägsstationer men ändå - puh!
Edinburgh är storslaget men charmfaktorn är låg. Om man nu inte gillar gråsten och tegel förstås. Det är fyra nyanser av grått men staden är skön på ett stramt spartanskt vis. Och på trottoarerna spelade musikanterna säckpipa. Det hade knappast gått hem utanför Shopping.
På trottoarerna fanns även duvbajs, ofta i högar. Högarna låg här och där till synes helt omotiverat och det väckte min nyfikenhet. Lite spaningsarbete avslöjade dock orsaken, det satt dolda kameror här och där under tak och på väggar. Den stränga byggkonsten gav inte duvorna så många bra sittplatser och kamerorna fick duga i stället. Duvornas bajs avslöjade sedan var kamerorna fanns - snacka om stool pigeons!
Storbritannien sägs vara världens mest övervakade samhälle och det lär finnas en kamera som bevakar varje steg du tar. Men duvornas skvaller berättar om var du är bevakad.
På tal om kameraövervakning, jag läste en tv-krönikör som menade att sändningen från Nobelmiddagen var höjden av ointressant tristess-tv och han begrep sig inte på människor som satt och tittade på andra människor som satt och åt. Som en dokusåpa men med finare kläder, menade han och passade samtidigt på att förklara sig lika kallsinnig till hela genren, dokusåpor alltså.
Jag får göra samma bekännelse, för mig omfattar detta bristande engagemang även Facebook och andra sociala medier. Jag kan bli riktigt orolig för min egen likgiltighet, är jag så ointresserad av andra människor?
En kollega berättade att någon jämfört Facebook med byskvallret i gamla bondesamhället, folk byter trivial information om sig själva och andra. Det är något man alltid gjort och alltid kommer att göra, lika mänskligt som pöbelhopar och välgörenhet.
Fotnot: Stool pigeon är slang för personer som i hemlighet informerar polisen om brottslingar eller brottslingar om polisen. Ursprungligen en term för ett lockbete vid duvjakt.