FÖR NÅGON VECKA sedan, den 26 mars närmare bestämt, skulle den amerikanske dramatikern Tennessee Williams ha kunnat celebrera sina första 100 år.

Williams, som visste ett och annat om människornas inre demoner och kunde skildra det han visste i glödande ord, var alltså mannen som skrev odödligheter som Katt på hett plåttak, Linje Lusta, Glasmenageriet, Ungdoms ljuva fågel, Mannen i ormskinnsjackan, Plötsligt, i somras och åtskilliga andra dramer; majoriteten av dem pulserande av vild feber, åtrå och den speciella hetta som bara finns långt nere i den amerikanska Södern (T.W. kom från New Orleans).

OCH NU: SKRÄCKEL. Svensk skräck, med illamående framkallande innehåll och reflektioner. Ibland riktigt jävla obehaglig och vidrig (då påminns man om Nikanor Teratologens famösa Om äldreomsorgen i Kågedalen) och andra gånger bara mera subtilt mardrömsframkallande.

Man erhåller allt detta i den på omkring 550 sidor välpackade bibban Samlade svenska kulter (Wahlström & Widstrand) av Anders Fager, en kring 50-strecket befinnande sig före detta bräd- och kortspelskonstruktör, med ett inre liv som antagligen inte ens Tennessee Williams hade haft lust att dissekera närmare.

2009 utkom boken Svenska kulter, på Man av skugga förlag och väckte en del skrämd uppmärksamhet. Den utgör nu bok ett i Samlade svenska kulter och den första tredjedelen i Anders Fagers excentriska universum.

De bägge andra böckerna ingående i den stora boken heter Artöverskridande förbindelser och Du kan inte leva och tillsammantaget innehåller den tjocka bibban 28 rätt långa noveller. Man drabbas av magsyreattacker och svimningstendenser efter ungefär hälften av dem. Och det skriver alltså jag, som har läst hur mycket skräck som helst i mitt liv och kunnat slå i mig en Stephen King-bok på 500 sidor under en och samma namn, samt fullkomligen absorberats av stoff från Peter Straub, Shirley Jackson och Ray Bradbury.

Men Anders Fagers exkursioner klarar jag alltså knappast av. Han inleder starkt med en redogörelse för ett antal kannibalistiska tonårstjejer i Borås och deras konfrontation med en uråldrig träskvarelse, med massor av slingrande tentakler, ute på en hed.

Den som klarar av det klarar av det allra mesta. Därefter följer massor av detaljerat obehagsframkallande sex, därefter spöken, diverse monster och allehanda twistig scary skräckrekvisita. Fager vrider hela tiden skruven (minst) ett extra varv och väjer inte för något. Ibland är det bra. Andra gånger bara äckligt. Men ändå: utsätt er gärna för detta.

DEN SVARTA KATTEN hette en gammal skräckfilm och den skulle ju kunna handla om min Malin. Men hon är ju aldrig någon skräckkatt. Nej, tusen mil därifrån snarare!

Och vad gör väl Äventyret annat än - bara går vidare?