Sedan hemkomsten i somras efter fem år i New York har Inga-Britt Ahlenius tillvaro förändrats radikalt. Livet som FN:s tredje högsta chef, med ansvar för interngranskningen i organisationen, har förbytts mot livet som mormor och pensionär.
- Framförallt är det skönt med en grasse matiné, en lång och härlig morgonstund med frukost och tidning. Efter så många år med väckarklocka är det jätteskönt att kunna sova ut.
Det är henne väl unt. Under åren med väckarklocka agerade hon desto ihärdigare som blåslampa på makten.
Först EU
Hon utredde misstankar om korruption och nepotism inom EU-kommissionen, som därefter tvingades avgå 1999. Uppståndelsen och medieexponeringen var av historiska mått.
Hennes allra viktigaste strid pågick dock på hemmaplan. Som chef för Riksrevisionsverket vann hon den segdragna kampen om riksrevisionens ställning, vilket ledde till en konstitutionell förändring. Från verktyg i regeringens händer till oberoende institution som lyder under riksdagen.
- Det är det viktigaste jag har bidragit till: sett till att Sverige har en oberoende revision. Processen tog tio år och väckte aggressivt motstånd från (dåvarande) regeringen och socialdemokratiska riksdagsledamöter.
Som "avskedspresent" till FN lämnade hon efter sig en 50-sidig rapport med frän kritik mot generalsekreterare Ban Ki-Moon.
- Läsaren av rapporten måste rimligtvis dra slutsatsen att han inte var mogen sin uppgift. Diplomater är inte vana vid ett tydligt språk. Jag förstår att man inte ska stänga några dörrar, men ett alltför otydligt språk ger inte resultat. Jag kallar en katt för en katt. Jag är inte diplomat, jag gör min plikt. En revisor ska inte kompromissa om sina rapporter.
Engagemang
Varifrån är all detta mod och stridbarhet sprungen?
Hon säger att det varken handlar om mod eller stridbarhet.
- Jag skulle aldrig beskriva mig som stridbar, utan som engagerad. Det går inte att göra ett gott jobb om man är oengagerad. Engagemanget kommer när jag ser missförhållanden. Då tänker jag, herregud så här kan vi ju inte ha det!
Trygghet ger mod
För att försöka förstå varför hon blir "arg" och triggas i gång av mygel och båg, behöver vi gå omkring 70 år tillbaka - ända till farföräldrarna i Lekvattnet.
Andra världskriget kastade sin skugga över Sverige; hennes far blev inkallad, modern hade en nyfödd son att ta hand om. Under tiden och fram till fyllda sju år bodde Inga-Britt långa perioder hos farföräldrarna.
- Det betydde väldigt mycket för mig. Jag var älskad och ompysslad, det fanns mycket värme och kärlek omkring mig. Det var en kravlös period i långsamt tempo. Jag tänker på den tiden, om inte dagligen så ofta.
- Farfar var en oerhört viktig person för mig, en manlig förebild, säger hon med plötslig glöd. Han ansåg att man måste göra rätt för sig, göra sitt dagsverke oavsett vilken position man har. En revisor lämnar inte en ofullständig rapport, en snickare lämnar inte en byrå innan den är perfekt.
Bara plikten
Utrustad med trygghet och värderingar gav hon sig hän, utan att tveka. "Hur skulle jag tveka om frågor som rör demokrati", frågar hon med allvarlig blick. Sålunda ingen tvekan, ingen ånger, ingen rädsla. Men stress, som hon motade bort med meditation ett par gånger om dagen "som ett sätt att klara sinnet".
Blygheten har däremot varit svårare att värja sig emot.
- En egenskap man inte tänker på när man ser på mig är att jag är blyg. Jag är obekväm i offentliga situationer. Det är orimligt fokus på mig. Varför är det märkvärdigt att skriva en kritisk rapport? Jag tycker att det är självklart. Jag gör helt enkelt bara min plikt. Annars skulle vi inte få någon förändring till stånd.