Disponentvillan byggdes 1894, högt belägen på en kulle, för förste gruvingenjör Axel Dellwik. Huset var till för att representera och placeringen var noga uttänkt med en vidunderlig vy över hela samhället. Efter Dellwik bodde gruvans disponenter i det mäktiga huset, byggd i Schweizerstil med tidstypisk snickarglädje i form av lövsågade utsmyckningar, rika dekor på verandor och huskropp och som grädde på moset ett torn.
Under många år har disponentvillan varit Malmbergets stolthet och fortfarande kan man se vilket praktfullt hus det en gång varit. I dag står det förfallet bakom stängslet och ingen får längre besöka det.
År 1955 flyttade Arne Alin in tillsammans med sin mor och far, disponent Ragnar Alin. Arne var nio år och skulle bo i villan närapå tio år. Egentligen ville hans far bo lite mindre men villan kom så att säga med arbetet.
– Det var inte så att han ville att vi skulle bo stort. Och det var stort och fint men det fanns många ställen jag inte fick vistas i, säger Arne Alin.
Bakom huset fanns en trädgård, makalöst skött med hjälp av en trädgårdsmästare som bodde granne med familjen och som även hjälpte till med de över 100 krukväxter som fanns i huset.
– Det var ett krav att det skulle vara en fin trädgård och den var verkligen otrolig, berättar han.
Man odlade gurka, tomat, potatis och vindruvor. På så vis fick tjänstemännen från gruvan och det närbelägna bolagshotellet färska grönsaker. Där fanns djur också, får och grisar. Till jul blev grisarna julskinka, en skinka till disponentvillan och den andra till bolagshotellet.
I huset fanns 16 rum och familjen hade en hemhjälp. Men familjen gjorde mycket själva. Arne Alin fick hjälpa till med servering och att diska efter de stora middagarna som ofta ordnades.
– Det var skoj. Jag fick träffa väldigt mycket folk, minns han.
Men den här tiden präglades också av ensamhet. Mor och far reste ofta till Stockholm och Arne Alin stannade hemma själv i det stora huset. Det var inte alltid så roligt eftersom huset var kallt, alldeles kolsvart och knakade.
– Vi hade en signalanläggning som var gjord i början 1900-talet som inte användes. Man kunde kalla på hjälp från rummen, berättar Arne Alin.
En natt när han var ensam hemma hörde han klockan ringa. Han gömde sig i ett skåp hela natten och morgonen därpå upptäckte han varför klockan ringt.
– Nedanför klockan låg en död mask och det var spår från den på tapeten. Förmodligen hade masken gjort så det blev kortslutning, säger Arne Alin.
Förutom den händelsen var det lugnt i disponentvillan.
– Mamma och pappa skaffade en hund till mig, en Rottweiler, som sällskap. Men han vaktade inte så noga för han surade när matte åkte, säger Arne Alin med ett skratt.
Familjen bodde norr om järnvägen. Vissa personer ansåg att det var helt fel sida att bo på, berättar han. Han själv hade kamrater från alla hål och kanter och ingen av dem brydde sig om var den andre bodde.
– När jag blev äldre förstod jag att vår familj inte var så populära politiskt sett, framför allt inte hos vissa lärare. Jag märkte av ett visst motstånd. Jag var duktig i skolan med fick ändå nedsatta betyg och fick höra att ”du som är högsta hönset borde kunna det här” men jag förstod inte vad de menade, säger Arne Alin.
– Det var ett annat samhälle på den tiden.
När familjen flyttade ut stängdes delar av huset av och blev så småningom ett tvåfamiljshus.
– Jag är nog den sista levande personen som bott i hela huset, säger Arne Alin.
Han besöker Gällivare då och då. För ett år sedan fick han besöka disponentvillan igen i sällskap av LKAB som öppnade upp huset.
– Det var ingen rolig syn. Det är tråkigt att se vad som hänt men det är fullt förståeligt. Huset kan inte hålla för alltid och ingen får vistas i området, säger han.
Husets stolthet, den lummiga trädgården, var borta.
– Den var igenväxt. Av den syntes inte ett spår, säger han.