Elen är hårdvaluta. Svenska kraftnät bedömer att det finns förfrågningar från industrier vid norra Norrlandskusten på ett effektuttag av totalt 5000 MW, motsvarande produktionen från 5-6 kärnkraftsreaktorer.
Vi börjar dock i den här änden:
I juni tillkännagav Svenska kraftnät att effektuttaget i norra Sverige kan förstärkas med ytterligare 500 megawatt (MW) fram till år 2030. Tillsammans med tidigare besked innebär detta en förstärkning på totalt 2500 MW.
En ungefärlig fördelning är att Skellefteåområdet får 1000 MW medan Luleå/Boden får 1500 MW. Enligt Vattenfall eldistribution, som är ägare av regionnätet, motsvarar detta endast en femtedel av bokningarna i Luleå/Boden.
Merparten av förstärkningen i Luleå/Boden går till H2 Green Steel i Boden. Tunga aktörer i Luleå drog alltså nitlotten.
SSAB är en av dem. Bolagets omställning sitter ihop med LKAB:s omställning. Men medan LKAB har el för sin första fas av Hybrittekniken står ståljätten utan. Läget är kritiskt. Bolaget behöver ett besked i närtid för att kunna starta investeringsprocesser.
Är det då inte så enkelt att SSAB får skylla sig självt när man hamnat långt bak i elkön? Företaget ändrade så sent som i början av 2022 sin tidsplan för att ställa om till fossilfri stålproduktion, från år 2040 till år 2030.
SSAB:s anläggning i Luleå.
En annan faktor är att Hybrit satt med dubbla bokningar på 600 MW, en för Malmberget och en för Luleå. När beslutet blev Malmberget föll bokningen i Luleå. Den stod i ett annat bolags namn och SSAB hamnade på pottkanten.
Elbristen i sig är dock inget nytt. De nya, vätgasbaserade projekten är enormt elkrävande. Att en elkris står för dörren har varit uppenbart länge. Både ny elproduktion (inte minst planerbar) och kraftledningar behövs.
2030 ska SSAB har ställt om sin verksamhet i Luleå till fossilfri ståltillverkning. Men ännu har bolaget inget löfte om el.
Energibranschen trevar samtidigt efter nya lösningar. En är att punktera luftbokningar. Det vill säga företag som tar till i överkant av sitt behov, som tar plats och blockerar andra kunder. Ett lyckat projekt har bland annat genomförts av Luleå energi.
En källa som vi har kontakt med (obs, ingen koppling till Luleå energi) anser att det råder oklarheter kring behovet i Skellefteåområdet.
– I Luleå finns tydliga aktörer som exempelvis har mark tilldelad. Men vad har Skellefteå förutom Northvolt? Det är ont om synliga och namngivna satsningar. Det är möjligt att de finns men hur mogna är de? När behöver de sin el? Finns det möjligheter att trappa upp behovet över tid? Har Skellefteå kraft testat Luleåmodellen på sina kunder och deras bokningar?
Northvolts batterifabrik behöver en effekt på 400 MW i full drift.
Uppgiftslämnaren vill vara anonym men är verksam i branschen och uppger att det vore fullt möjligt att minska förstärkningen i Skellefteå med 500 MW och öka den i Luleå med motsvarande effekt till år 2030.
– Elnäten sitter ihop. Det kunde lösa en stor del av problemen inledningsvis.
Källan anser att regionnätsägare som Vattenfall och Skellefteå kraft delvis gömmer sig bakom sekretess i bokningslistor.
Skellefteå kraft tilldelas en förstärkt effekt motsvarande ungefär 1000 MW till år 2030. I svallet av Northvolts fabriksbygge finns bland annat ett starkt intresse från potentiella underleverantörer i batteribranschen att etablera sig.
– Det här är ett problem. Hela den här frågan borde övergripande utredas på hög nivå initierat från regeringen så att regionnätägarna kan ställa krav på framdrift, mognadsgrad och tidsomfattning, verifierade effektbehov, tydlighet mot dubbelbokningar, öppenhet och annat som gör att ”luften kan pressas ut ur systemet” och nätet kan nyttjas på ett optimalt sätt både i den befintliga elnätstrukturen och efter framtida förstärkningar, säger källan.
Northvolt uppger att batterifabriken i Skellefteå behöver 400 MW fullt utbyggd.
Vi har sökt kommentar från SSAB. Bolaget hänvisar till tyst period inför kvartalsrapport.
