”Jag kanske inte är någon superhjälte, men jag är undersköterska och det är tillräckligt nära”
In i det sista står vi vid din sida, vi märker mer och mer hur andetagen blir svårare, tyngre och ytligare, andningsuppehållen kommer oftare och oftare. Vi märker att nu är det inte långt kvar, vi kontaktar anhöriga. Jag håller din hand, klappar dig i håret för att visa att jag är här, du tittar på mig och sedan tar du ditt sista andetag.
Jag fortsätter att klappa dig i håret och känner en stor sorg att du inte finns hos oss längre men jag är på jobbet så jag måste hålla igen.
Jag fixar dig fin innan anhöriga kommer till dig med kläder de valt, som är du, tänder ett ljus och lägger en blomma i dina händer som blir mer och mer kalla.
Dina anhöriga har nu kommit, jag går och möter dem och visar dem vart du nu har ro. Dina anhöriga gråter, vi är där och stöttar. Mina tårar vill bara spruta ut, men jag måste hålla igen. Tårarna finns där, de rinner sakta ner från min kind, men lika fort torkar jag bort dem.
När dina anhöriga känner sig redo lämnar jag rummet med tårarna i halsen, jag måste vidare till andra som behöver hjälp. Under de anhörigas besök har en av de äldre trillat och slagit i huvudet så det blöder. Vi måste se till att personen inte har några mera skador, och stoppa blodet. Samtidigt som detta händer så larmar det hos en annan, som behöver ha hjälp till toaletten. Jag måste dit och hjälpa till, direkt när jag kommer dit, ringer nästa larm, det är hos en tant som vill ha någon där, hon är orolig för hon inte har sett till någon personal på länge. Hon vill att jag ska sitta ner en stund, hålla min hand och ha någon att prata med.
Det börjar då bli dags att ge mediciner och börja med kvällsarbetet. Det larmar igen, denna gången ett akutlarm, vi måste alltså direkt springa dit. Det var ett falsklarm. Jag går tillbaka dit jag var innan, med flera tusen tankar.
Jag måste tvätta av alla utrymmen där det finns kvar massa blod efter fallet, tvättar av alla hjälpmedel som det kom blod på, även eventuellt hinna byta om, för jag har nu upptäckt mannens blod på mig.
Jag tar ut den sista disken till köket och plockar undan det sista som var kvar efter kvällsmaten. Det är nu tio minuter kvar av mitt arbetspass. Det kommer ett larm, jag måste gå dit och kolla. Det är en som kräkts i sin säng och fått över sig. Är detta en smitta jag kommer dra hem till min familj?
I vilket fall måste jag hjälpa personen att byta lakan i sängen och duscha av uppkastningen som personen fått på sig. Det är nu 20 minuter sedan jag skulle ha slutat. Men innan jag går hem måste jag sätta mig och dokumentera allt som hänt under dagen som jag inte hunnit med än. Jag kan äntligen gå hem, 50 minuter senare än vad jag egentligen skulle.
Jag kommer hem till min familj och säger att jag idag behöver en rejäl kram. Jag har tystnadsplikt och kan heller inte prata med min sambo på vilket sätt som helst och kunna lätta mitt hjärta. Mina tankar snurrar runt, gav jag verkligen alla sina mediciner? Skrev jag verkligen ner det som hände idag? Men framför allt går mina tankar till de anhöriga som förlorat en nära, som jag även kommit nära och fått dela mina dagar med som jag inte kommer att få se mitt nästa arbetspass.
Detta är ett arbetspass för en undersköterska som anses vara värd en minimilön på 20 500 kr i månaden innan skatt. En undersköterska som får jobba helger, nätter och alla storhelger.
Vi får heller inte betalt en röd dag om vi inte arbetar och har absolut inga andra förmåner. Jo jag glömde – vi får ju OB -tillägg – men vad är det när du missar en ledig högtid med familjen?
Sist men absolut inte minst. En sommarsemester? Vad är ens det? Inte ens det kan vi få beviljat.
Arbetsvägran? Är det de som ska behövas? Nej, för det är våra äldre som blir drabbade i slutänden, och det skär i alla undersköterskors hjärta. Förtjänar vi inte mer än att gång på gång blir nertryckta långt under jorden, vi är ju trots allt ”bara” undersköterskor.