Personalen inom individ- och familjeomsorgen med verksamhetsgren stöd och omsorg går på knäna av vår arbetsmiljö och kraven vi har, inga vikarier och det dras bara ner på personalen. Beställs det vikarie från timecarepoolen så ska alla pass kortas ner, ofta med tre-fyra timmar men oftast blir det avslag från timecarepoolen.
Det pratas bara om att bemanningen är rätt men vi ser att vi springer fortare och fortare för varje dag, ofta med inställda aktiviteter för våra brukare som följd av för lite personal.
Ibland hinner personalen inte ens gå på toaletten och knappt ha sin halvtimmes rast. Vi gråter när vi kommer hem för att vi så slut och på helgerna och lediga dagar är det bara vila som gäller för att orka komma till jobbet. Vi är ledsna på arbetsplatsträffar då vi försöker få komma till tals om detta problem. Vi larmar till alla berörda chefer men ingen tar oss på allvar.
Våld och hot är vanligt förekommande som vi också ska orka med och hantera. Cheferna blir mer och mer osynliga på arbetsplatserna så de har inte någon uppfattning om vad som händer på våra arbetsplatser. Vi är så sönderstressade att många av oss är ständigt sjuka. Tycker vi något om verksamheten så är det ingen som lyssnar. Vi ska bara lyda och vara tysta när vi får mer och mer att göra men med mindre bemanning.
Vi har med glädje gått till jobbet varje dag men glädjen finns inte längre kvar. Man har alltid dåligt samvete när man ringer och sjukskriver sig för att man vet att då blir ens kollegor kort idag och får slita mer.
Personal går ner i tid för att orka jobba kvar och för att orka vara med sin familj. En gång i tiden så var Luleå kommuns vision att man skulle kunna och orka med att kombinera jobb med familj och vara en god ambassadör för kommunen men det finns inte längre för oss inom stöd och omsorg .
När ska vi bli lyssnade på? När ska vår arbetsmiljö tas på allvar?
Anställda inom IFO Stöd & Omsorg