Insändare: Barn behöver inte fara illa, LVU måste ses över!

Det råder en obehaglig utveckling inom socialtjänsten och bestämmelser inom LVU-lagen när bristrapporter flödar även innanför väggarna. Gång på gång dyker fall upp där barn, trots återkommande orosanmälningar och förtvivlade rop på hjälp, far illa av anhöriga eller sig själv. Anmälningar av mamman, pappan, systern, brodern, grannen, skolan eller annan släktning/instans har gång på gång uttryckt oro över den utveckling som skett kring barnet men har ofta lagts ned eller i vila, i väntan på, ja, vad? Nästa anmälan? Nästa psykiska eller fysiska misshandel? 

Ett barn ska inte behöva utstå ännu en dag med sjabbig middag, bristfällig hygien, kass tandhälsa, för stort ansvar över syskon eller utanförskap på grund av en nära anhörig som inte mår bra. Om så är fallet bör ett barn omplaceras. Inte lämnas kvar i dess vård. Hur kan dessa kryphål vara så snirkliga och snävt reglerade att det nästan ska vara omöjligt att göra en förändring? 

Det är smärtsamma händelser som på senare tid skett och som på ett oerhört brutalt sätt krossat familjers tillvaro. Förlusten av ett barn, en syster, en bror, ett barnbarn, ett syskonbarn, en vän. Sådan sorg och hopplöshet. Sorgen som för dessa familjer aldrig kommer nå en botten. Hopplösheten att i de fall där ett barns liv bragts haft en gemensam nämnare, dom försökte få hjälp innan katastrofen var framme. 

En orosanmälan känns idag som vardagsmat, det skickas hejvilt till föräldrar/anhöriga eller fram och tillbaka däremellan och varje gång med påföljden av ett kuvert i brevlådan och ett möte på "soc". Barnet är närvarande men det är oftast föräldrarnas eller förälderns röst som hörs i rummet. Hoverandes om vem som gör mest rätt eller mest fel. Barnets absolut tryggaste punkt i livet, som barnet obönhörligt älskar, nästan oavsett.

Hur många av dessa möten är egentligen rimligt att ett barn ska behöva utstå innan nästa steg tas? Hur hög ska egentligen toleransen vara? Den lägsta nivån som idag existerar vet vi idag är bristfällig och behöver en rejäl översyn. Den mänskliga faktorn är även den en stor brist och behöver en utredning i lämplighet. 

Till syvende och sist, en vädjan. Från alla inblandade. Familj som släkting som instans. Det är alltid barnet som ska vara den pol som alla ska röra sig kring och mot. En anhörigs röst eller uttalande ska alltid vara det sekundära, i alla lägen, medans barnets alltid ska vara den primära. Barn går alltid först. Och dra inte nytta av barnets godhet, den är det finaste vi har i världen.