Sveriges television rapporterade nyligen om den sanningskommission som lämnat sitt betänkande till regeringen. Ämnet var hur svenska Tornedalen, och hur den där finsktalande befolkningen misshandlats, från 1800-talets början. Alltså från den tid då Finland övergick från att vara den "östra rikshalvan" av de svenska riket, till att bli storfurstendömet Finland under den ryska tsarens kontroll.
Det innebar att gränsbevakningen från öster betraktat sköttes av ryssarna, ibland med höga skinnhuvor, långa rockar, höga skinnstövlar och långa bajonettförsedda gevär beklädda och beväpnade kosacker. "Ryss-skräcken" personifierad!
Att den svenska härskareliten runt Mälardalen blev starkt paranoida är kanske inte så konstigt. Följden blev en brutal försvenskningspolitik. Det oerhört auktoritära, närmast pennalistiska, svenska skolväsendet blev förstås extra, med nutida mått, "djävligt" just i Tornedalen.
Jag menar att detta är en viktig bakgrund till och förutsättning för det som hände. Och än värre dessutom förstärkt av de rasistiska föreställningarna som kom att bli så starka i just Sverige i slutet av 1800-, och fram till 1950-talet.
Tyvärr verkar sanningskommissionen alldeles ha tappat bort den "storpolitiska" bakgrunden och grundläggande förutsättningen, för det tornedalingarna drabbades av. Arbetsstugor fanns ju i hela glesbygdsnorrland, till exempel i Sorsele där jag växte upp på 1950-talet.
Om tillvaron i dessa, sedermera betecknade skolhem, var ett helvete eller ej berodde helt och hållet på hur föreståndarinnans mentala läggning råkade vara. Men den extra hårdhet som dessa, och alla skollärare, verkar ha uppvisat i just Tornedalen har sin förklaring i den häxbrygd som storpolitiken i förening med rastänkandet kom att få efter Torneälven!